min förebid i skrivande är bruno k öijer. jag är en stor beundrare av denne svenske poet. anarkisten, rebellen som respektlöst blandar orden i en sällsam kompott och nya bilder gestaltar sig i läsaren.
och med utgångspunkt från öijers poesi skrev jag denna betraktelse över berlin i europa, och är ganska mallig faktiskt. jag tyckte om den.
Berlin, en plats byggd av konflikter
Över den svarta himlen flyger en trasig ängel och hamnar i ett rökmoln från en av alla industrier.
Jag måste ha luft, tänker ängeln och tappar fart.
Till sist kommer ängel ur molnet och vi är i berlin. En modern storstad. Staden som byggs av konflikter.
Vem äger luften, tänker ängel och försvinner ut till vänster. Vi är i berlin.
I detta område med hus, gator, parker och konflikter.
Det kunde varit en vanlig stad men det är en konfliktfylld area.
En metropol.
Viljor slåss om marken, till ett pris som närmar sig astronomin.
Och över alltsammans ligger konfliktspöket.
Tysk marschmusik skall tävla med modern amerikansk schlagermusik.
Kvinnans tid skall delas mellan arbete och familj. Man måste rationalisera, effektivisera, införa maskiner.
På denna plats där kärleken fullständigt krossats av tillgängligheten. Alltid redo att behaga.
I detta friktionsfria samhälle är den trasiga ängeln överallt och ingenstans.
I den gigantiska domen svävar intigheten och orden har mist sin betydelse, vi är i berlin, en metropol byggd av konflikten.
Traditionen flamsas sönder av en modern teknokratisk linje som i en neongrön färg visar oss vägen genom staden i form av en walking tour på engelska för tio euro. Från ordning till kaos. En konflikt som imploderar i turisten.
I ett neongrönt moln av förvirring.
Och fyra på morgon kommer tidningsbudet och damen med taxen, de vippar fram taxen och damen. Tidningsbudet tittar upp från tidningsbunten och ser förvånad över.
De går likadant, fast de har olika teknik för framåtskridande. Han tar ett krafttag runt snöret till den enorma tidningsbunten, det hugger till i ryggen. Just detta lyft ut ur bilen är ett lyft som han gjort i fem års tid varje dag och värken påminner honom om att han har förbrukat sin tid väl. Som en äkta plikttrogen arbetare utan klagan och med förnöjdhet accepterat det omöjliga lyftet för att få ut tidningsbunten.
Vi är i berlin. Den neongröna linjen för dig vidare över gatan till det absolut vackraste huset i världen, bankpalatset i stål och glas. Som en väldig demon formar sig byggnaden mot gryningen. Som en svart demon som låter dig förstå att du är priviligerad, som står framför detta bankpalats just här och just nu.
Och taxen skäller till. Voff. Och damen hälsar på en förbipasserande. Trottoaren är ren och här kastar man inte skräp. Man tar hand om barnen och städar köket, och här i denna stad gör man faktiskt rent diskmaskinen. Och det är unikt.
I denna metropol, där berliner filharmonikerna är som guldänglar, de svävar i en ren akustisk, av tekniks finess. Den understryker de toner som svävar över salen i konserthuset, där guldänglarna arbetar. Där varje ton bär sin egen betydelse, varje ton för musiken framåt i en linje. Med omtagningar, harmonier, disharmonier och tempoförskjutningar, starkt och svagt men här kallas det inte konflikt, det kallas livet.
