jag använder floden. det är ju ändå ingen som äger. jag gjuter två ringar i kajen och betalar 50 euro per månad i hyra, för hålen. jag bygger en brygga och ett hus. om du vill bygga kan vi dela ett hål och betalar trettio euro per man och månad, för de tjugo euro som blir över kan vi köpa bananer eller nåt. bier kanske eller en vän. vi köper en vän.
och så sitter jag där på takterassen mitt i berlins centrum och tolkar världen utanför staketet.
min värld, som inte är journalistens värld. jag tolkar stadens puls, samhällsutvecklingen. inte en stulen cykel. inte an avstängd gata. och inte att betongen rasat i en s.bahnstation. det visste jag redan. någon hade berättat det för mig. en källa.
jag tolkaren frusen själ. en kvinna, troligen en kvinna. som tilldelades en man i sitt hemland, som följde sin man för att seden är sådan. hon fryser. och kanske är det så att det är kallt, och kanske är det djupare än så. som floden, en yta och ett djup och en botten. kvinnan säger mig jag fryser. och kanske är det så att kylan inte kan mätas i celsius eller fahrenheit. kanske sitter den djupare än så. kanske var hon en stark kvinna i sitt hemland och förstår inte allt det nya. hon kan inte spelreglerna och kan inte spela. eller kanske det regnar, det vet man inte. man måste prata med den frusna kvinnan och man måste förstå, att orden innebär en kommunikation. i mannens värld, i kvinnans värld och i journalistens värld, som tolkar det som sker utanför staketet, eller tolkar det som sker i en privat dator. informationen finns överallt. skillnaden mellan mig och journalisten är att människor pratar med mig. och vi förstår varandra på ytan, på djupet och på botten. där har journalisten aldrig varit. men det har jag. och det märks.
