jag har min stilistik, sån är jag. en ny almanacka på väggen, vad bryr jag mig om det. jag gör som jag är van. världen är utanför och här är jag.
jag tycker om min stilistik. jag plockar en detalj från min observation och bygger upp ett reportage runt detta. jag har gkort så i tjugo år, och jag tar inte in för mycket. jag vill har en klar linje. en åsikt, en aspekt, en dimension.
jag tycker att endimensionella artiklar är snyggast. och jag mörkar, överdriver och förringar som jag tycker är bäst för världen utanför. de är ju inte journalister, och jag vet vad som är bäst. det har jag vetat i tjugo år nu. jag är skribent. jag tolkar verkligheten utanför mitt fönster i ett koncept som fungerat i tjugo år.
visst. det finns nya språk. datorspråk, reklamspråk. och visst. det finns olika sätt att strukturera information, men inte för mig. jag lärde mig en disposition på journalisthögskolan, och den är mitt verktyg.
vad läsaren vill ha. jag tycker inte om visionärer och utopister. jag står stadigt med båda fötterna på jorden. skriver jordnära artiklar om allehanda ting. och jag har samma glasögon som för tjugo år sedan. vi har ny teknik på redaktionen, men det säger jag. jag har min stilistik.
vad är viktigt. jag vet hur världen ser ut utanför mitt fönster. vi har nya grupper boende ibland oss. och det anstår varje individ att ta reda på den samhälleliga information de behöver.
hur ett bibliotek fungerar, det vet man väl. det vet alla hur ett bibiotek är uppbyggt. jag vill skildra det specifika fragmentet. en konstutställning, ett tak rasar in. det är journalistik. det är konceptet. information och information. jag vet exakt vad läsaren behöver. jag behöver ingen dialog. jag har min redaktör, jag är redaktören och gör mig till tolk för verkligheten, samhällets utveckling och allt sker utanför mitt fönster. så är det. så har det alltid varit. jag är skribent. så är det. punkt.
