efter en promenad i staden berlin, alexandeplatz, i juletid skrev jag den här novellen
en svart saga om , ja vadå….
Staden utan ord
Jag går i staden utan ord. Som i ett moln av tystnad. Skrämmande? Inte alls. Jag känner mig bekant. Jag känner igen mig i denna gråzon mellan demokrati och tyranni.
Klockan är tidigt och solen stiger upp ur sin molnbädd. Och än så länge är allt bara försiktigt.
Klockan tolv på dagen intar jag min lunch, under tystnad. Tystnaden är så tjock att man kan såga ut block och bygga en mur av tystnaden. Den är kompakt.
Klockan fyra äter jag min middag under tystnad. Jag vandrar fram på snöiga gator som ingen sopat eller röjt. Ingen säger något. Tystnaden har en darrning av skräck, av frustration och undertryckt vrede. Ingen säger något, allt är tyst.
En människa skriker till och ramlar nerför trappan, alla tittar bort. Jag ser inget, jag hör inget.
Människan reser sig försiktigt, borstar bort smuts och sand från kläderna, tyst och med försiktiga rörelser. Liksom tafatt. Och haltar uppför trappan. Utan ord.
Alla har sett men ingen vet vad som hände. Ingen förmår sig, eller orkar se reagera i staden utan ord.
Denna gråzon mellan existens och liv.
Ett barn frågar något men tystas. Barnet stör.
Barnet stör, men tystas. Man hittar sina roller i tystnaden. Ledaren klampar och ingen hör. Man följer man börjar klampa. Alla klampar. Och ingen hör och ingen störs. Man klampar och klampar och klampar. Som sin tyste ledare.
Någon vill inte klampa, men föses undan, trycks upp mot väggen. Alla klampar i takt. Det dånar på vägen mot tåget. Tåget som skall ta dem till stadens centrum. Den trotsige som inte klampar anses vara suspekt och får inte stiga på tåget som går till stadens centrum. Ledaren klampar i otakt och alla klampar i otakt. Det låter som ett åskmuller, men det är fötter.
Ingen säger något. Och snömodden som stänkte upp på kläderna i takt med klampet börjar tina och rinner nerför kläderna ner på golvet. Men ingen säger något.
Plötsligt stannar tåget med ett ryck. Alla faller på varandra utan ett ljud.
Ingen informerar om varför man stannat och ingen frågar varför tåget står stilla.
Ingen får veta , ingen får yttra.
Vem har sagt detta?
Plötsligt hörs en röst i en högtalare. Ingen förstår vad som sägs. Högtalaren talar inte samma språk. Ingen störs av högtalaren. Ingen reagerar. Man står stilla och det kvittar lika. Man bryr sig inte om tåget åker eller om tåget står stilla, egentligen.
Man skall till stadens centrum idag eller imorgon, spelar ingen roll. Man följer sin klampande ledare. För att man måste.
Vem har sagt att man måste?. Man vill inte knuffas undan och in i väggen, eller falla i trappan,
Man följer av bekvämlighetsskäl. Av egen vilja, för att inte vara obekväm.
Högtalaren blir till ett knaster, sedan tystnad, allt är tyst och tåget står stilla. Ingen vet vad klockan är. Någon gäspar, och alla gäspar. Man har fått en ny ledare. En trött ledare, flera somnar och de som står, håller sig hårdare för att inte ramla. Man vill inte ramla.
Tåget står stilla och man väntar.
Man väntar under tystnad.
Skall man till tandläkaren?, man vet inte. Kanske. Man följer utan ord. Man är van att vänta, man är van att följa efter, av bekvämlighetsskäl.
Högtalaren knastrar till och en röst säger något på ett språk som ingen förstår. Någon börjar stampa med foten och alla stampar. Man överröstar ljudet från högtalaren och tystanden bryts. Man börjar harkla sig och hosta. Någon frustar till. Man gör ljud. Och högtalaren slutar med ett knaster.
Detta är staden utan ord. Där man talar med kroppsspråk. Men varför? Man vet inte, har ingen klocka och då pratar man inte. Man äter under tystnad med sked. Någon sätter på en radio som säger
Och det var allt från dagens eko. Man förstår orden men vet inte vad klockan är och man vet inte när tåget skall gå. En dam börjar fnittra hysteriskt och dörren öppnas så hon kan kliva av tåget. Ingen följer damen med det hysteriska fnittret. Man vill inte. Det är kallt och man skall till stadens centrum, damen letar sig upp från banvallen. Går in i ett café och dricker kaffe, med en bakelse och säger högt i tystnaden.
Nu skiter jag i det här. Jag känner mig löjlig. Jag går nu.
Då startar tåget med ett ryck. Och efter fem minuter är man i stadens centrum, rulltrappan går ner och rulltrappan går upp. Samtidigt.
Man åker i båda riktningarna. Och tåget far ut från stationen. Ingen känner saknad fast man vistats så länge i tåget. Man har haft en gemensam upplevelse men ingen vill uppleva den igen. Helt plötsligt vaknar man till ser en klocka på stationen. Den visar fem i ett. Som ett v. man sätter upp två fingrar i luften som ett v. man är segrare. Man har fördrivit tiden, effektivt. Utan ansträngning. Och det var billigt.
Man sover gott om natten, i staden utan ord. Man drömmer i svartvitt om en katt. Katten går på en räls och blir nästan överkörd men hoppar undan i tid. Man reagera inte i drömmen, störs inte av katten. Det var ju bara en katt.
