Jag läser alltid uppsatser.se där finns kandidatuppsatser och uppåt, vetenskapliga texter i allehanda ting.
Nu har jag hittat en magisteruppsats om malmö stadsbilbliotek, och det skall erkännas, jag skulle aldrig kunna skriva en uppsats om malmö stadsbibliotek. Ett poesialbum möjligen. Jag är alltför subjektiv.
Uppsatsen är välproducerad och har satt biblioteket i ett historiskt och makt relaterat sammanhang.
Malmö stadsbibliotek är ett välbesökt bibliotek, glöm inte detta. Hög lånefrekvens och hög besöksstatistik. Malmö består inte av en homogen grupp med likartad bakgrund utan har invånare från alla världens hörn. Och alla passerar någon gång biblioteket, detta är fakta.
Informationssamhället kräver mer av individen, detta kan vi ta som ett antagande och nu är det så att bibliotekarien i malmö tipsar inte enbart om böcker. Bibliotekarien i malmö är en trygghetsfaktor.
På barnavdelningen finns pcspel, x.box och en provkarta på tv och dataspel. Vi måste komma ihåg att barnen som är födda med datorer, menyer och mobiler har ett intellektuellt övertag i denna bransch, att som förälder genom tonåringen skaffa sig en objektiv kunskap om den pedagogiska fin essen i spelet är omöjligt, alla förstår. Bibliotekarien har en objektiv syn på spel och på dess pedagogiska funktion, bibliotekarien har inget försäljningskriterie i bakhuvudet utan kan ge fördelar och nackdelar med spelet och den tid man lägger ner på detta istället för att läsa läxor.
Bibliotekarien kan också informera om vad unga människor läser och engagerar sig i i modern tid. Vampyrer och nu den senaste trenden änglar.
Är detta nyttigt?
På detta kan bibliotekarien inte svar med komma med argument som ger substans till debatten.
Bibliotekarien är en ovärderlig resurs.
Författaren till uppsatsen anser att malmö biblioteket har en hög kvalitetsstämpel. Man har bara bibliotekarier och inga assisteneter. Man kasserar fläckiga böcker med argumentet att en bok skall se snygg och prydlig ut.
Kanske man kan se det ur den aspekten att man värnar om det tryckta ordet, då det faktiskt går att manipulera med de digitala punkterna . själv går jag ännu längre, alla böcker på biblioteket skall var biblioteksbundna för att öka livslängden. Men det tyckte bibliotekarien var onödigt. Det blev för dyrt .Jag hävdar också att det skall på varje bibliotek finnas ett inbundet exemplar av Nationalencyklopedin senaste utgåva, men de hänvisade till databaserna och printtekniken.
Tidningsrummet är alltid överbefolkat och varje dagstidning läses av minst fem personer varje dag.
Malmö har välbesökta bibliotek.
Personalen är viktiga och betydelsefulla människor i malmölbornas liv, de är auktoriteter.
Informationen är fragmenterad, och ofta vet man inte vart man fått informationen ifrån och man kanske vill kontrollera sanningshalten i det man hör, och där är bibliotekariens roll ovärderlig. Att själv surfa omkring i databaser och artikelsök och andra informationskällor kan bara sluta på ett sätt. Man går vilse. Men bibliotekarien går aldrig vilse i databaserna.
I malmö använder man sitt bibliotek till mycket. Man träffas där. Man skriver där, man äter där i cafeet och man har detta som utgångspunkt. Malmö har levande bibliotek. Med uppdaterad litteratur.
När man som jag beökte biblioteket i Klaipeda i Lituania, fick jag en historisk chock.
Mitt syfte var att hitta bilder på desnidade träkord eller metallkors som kantar infarten till de större gårdarna. Detta är en lituisk sedvänja och har ingen särskild religiös betydelse mer än som beskyddande, och vägvisande. Men de är vackra.
Där möttes jag av en strängbibliotekarie som hötte med fingret och sa
No internet, today.
Och påpassligt nog lånade en litauisk herre all information om dessa kors.
Jag spatserar runt i detta kaos. Häftade böcker från femtiotalet. Här fanns inga skinnband med guldtryck inte.
De häftade böckerna på geografiböckerna kom väl från femtiotalet eller så. Att gränser och politiska beslut ändrat världsbilden gjorde ingenting.
Berggrund och jordmån var densamma.
Man anade en rysk propagandaapparat bakom hela arrangemanget.
Den modernaste litteraturen jag hittade var en trädgårdsbok med kolorerade bilder av blommor och odlingstips.
Man diskuterar inte tunga lyft, och trånga utrymmen i lituanien. Man diskuterar inte arbetsmiljö över huvud taget. Man kanske borde göra det.
Varför skulle jag söka på internet. Jag hade ju de häftade gulnade böckerna på litauiska framför mig och kunde där söka de fakta jag behövde. Eller kartoteket bakom bibliotekarien. Handpräntade.
Här kunde jag söka objektiv kunskap om Amerika och tigerekonomierna. Om jag hade kunnat litauanska.
Biblioteken i Klaipeda är inte välbesökta.
Ungdomarna får sin information genom skola, kamrater, och tv. Mycket amerikanska serier. Inredningsprogram och matlagningsprogram.
Litauiska ungdomar reser mycket. Man arbetar eller studerar utomlands år efter år och vägrar komma hem.
Och även om utlåningsstatistiken visar på mycket Dan Brown och Liza Marklund, så lånar man en bok till, mer sektoriellt orienterad, logik, filosofi eller konst eller arkitektur, och detta har en större spridning. Så är det faktiskt.
Om någon anser att biblioteken i Malmö har en överdriven kvalitetsstämpel. Det är inte så. De har ett utbud som motsvarar efterfrågan. De är lyhörda och svarar på marknadens signaler. Det är allt.
De gör ett fantastiskt arbete i ett internationellt perspektiv. Synd att man inte kan säga detsamma om svensk skola, som en gång tillhörde toppskiktet.
Uppsatsens namn: Identitet, image och profil
En diskursiv studie av Malmö stadsbibliotek.
Argumentationen är ingen kritik på uppsatsen den är en vedertagen vetenskaplig text. Men jag är inte vetenskaplig eller ens vedertagen. Som en liten motor kanske.
