vi vandrar tillbaks i tid och rum. till svenska ambassaden i zagreb. där den tillfälliga ambassadarbetaren instruerade om visumansökan. och detta kan ta flera år, säger den vanvårdade blondinen i rosa urtvättad t- shirt.
schengenavtalet, vad är det för något. svenska arbetskraft är patetisk,
jag ska ha utbildad personal har jag sagt. de skall prata grammatiskt korrekt och detta är en garanti för att de kan läsa den arbetsbeskrivning de arbetar efter.
vi har anställd personal som uppbär lön för att utföra ett arbete inte för att uppfylla någons privilegier.
hur svårt kan det vara?
och om jag har ett barn på daghem eller i svensk skola och läraren inte kan sitt yrke, då tar jag bort barnet därifrån. jag måste tänka på kommande generationer och deras möjligheter att klara av att arbeta på en ambassad i framtiden. att klara av att läsa och förstå de avtal som gäller inom EU och inom landet. hur man behandlar turister och hur man behandlar utlandssvenskar. och klarar man inte av att tillgodogöra sig den informationen. då tycker jag att det är dags att plocka fram baddräkten. för då tar vi bort båten. staten och kapitalet sitter i samma båt. och kaptenen får gå på torra land.
och nu skall jag ha lite roligt. ty stalkning är ett allvarligt brott.
