Vi anlände till paris med tre timmars försening. Och då är man inte munter. Hotellet var en katastrof i sig, men det var billigt.
Dagen därpå skulle jag ta tåget till bordeaux och hamnade i kulvertarna i paris metro. Linje tre, fem och fyra fick det bli. Jag åkte först till fel station och fick göra om färden i metro.
Trappor, trappor, trappor. Men varför inte knacka ut steg i väggarna så parisarna får ett äventyr då de släpar en barnvagn eller en resväska för att ta sig till en gare.
Detta kan inte vara humant.
I teoretisk filosofi frågar man hur vet man att man är en människa och inte en hjärna i en näringslösning.
Och det är ingen einstein som har tänkt i paris metro. Handikappade, människor med bagage och handikappade kan ha det lite kämpigt i dessa kulvertar.
Hur tänker man. Tänker man? Eller bara blev det så?
Väl framme på tågstationen driver det runt en massa arbetslösa människor som enbart stör. Det finns ingenstans att sitta för där har ledighetskommittén placerat sig.
Slappt och nonchalant. Jag kan tänka mig att parisarna tillbringar ganska mycket tid på att ta sig runt i denna stad, och det kunde vara enklare. Man kunde förstå att paris, behovet är inte likadant som det en gång var. Tiderna förändras och livsmönstren med dem.
TGV det gick fort, och beställer man i god tid så kan man testa detta billigt. Men gör man som jag köper en kvart innan avgång får man betal full pris. Men det gick snabbt. Paris – bordeuax tre och en halv timme.
Och dessa självutnämnda ordningsvakter är så jobbigt. Folk som är fullt upptagna av att göra ingenting. Är det kultur det. Att dra runt på tågstationen. Verkar lite hjärndött.
