det har varit en tragedi i europa. det har skett en massaker i norge, och detta har bevakats av svensk TV och tidningar.
det är det värsta jag sett.
att massakern skett är en sak. men journalistens uttalande i tryck, är helt sanslöst.
man tänker vad är detta för en människa som skriver så här.
och bilden blir. en förortsfamilj där samtalen handlar om norgevitsar och kvinnoförnedrande skämt. där allmänbildningen sträscker sig till att veta när grannen har tvättid, eller har köpt en orange färgburk.
där Tv är lika med en dålig amerikansk krigsfilm och tidningar är något man använder för att slå in porslin när man flyttar.
dessa artiklar, skrivna i en ton som om man driver med norge. de kan uppfattas så. det är ordvitsar, det är dubbeltydiga undermeningar och det är skrivet i en dålig grammatik.
och vilken etisk och yrkesetisk ståndpunkt försvarar denna urusla journalistik.
detta är en nyhet. detta är en händelse som man måste närma sig med utan fräckhet och utan att imponera på kamraterna i barnen.
detta är nutidshistoria och detta material kommer att användas i forskning.
totalt utan någon som helst kunskap om norska samhället sätter sig människor vid tangentbordet och rapar upp overifierade källor, hysteriska uttalanden av upprörda människor används för rubriksättning.
det är som när brandkåren kommer utanför fönstret i sjuåringarnas klassrum. det är panik. detta är det absolut sämsta jag sett i skrift.
det är som när malmös outbildade arbetsklass skall ut och observera, söka information. man fattar ingenting och så spottar man på folk istället.
vem ifrågasätter en samhällsjournalist, dess etik dess politska ståndpunkt och dess kunskap om det globala skeendet.
bevakningen av norge är ett bokstavlig magplask. där journalistens totala brist på respekt, kunskap, skrivkunnighet blir den bild som världen skådar. ett totalt fiasko.
jag gör som jag brukar. jag läser Le monde på orginalspråk, det kallas franska.
blev det för mycket för journalsiten. blev det för svårt . var det svårt att hålla isär sak och person. en nervklen och kollegial misär. ett vrak.
“idag kan de gamla och de nya medierna samverka till kunskap om massmordets upphov”. skriver mediakrönikören.
på detta kan jag svara.
man blir förbannad när människor inte vet vad de håller på med. man blir förbannad när inkompetenta människor för makt. man blir förbannad när mänsklig dumhet serveras i tidningen.”
