Jag kan inte låta bli att fundera över denna massmediala bevakning med anledning av händelsen i oslo i slutet av juli 2011.
Vem är människan bakom tangentbordet.
Att döma av rubrikernas utformning är det
En hon från arbetarklassen, troligen förorten.
Hon har haft en vacklande skolgång i en förortsskola där vandalisering och våld tar upp större delan av skoldagen och undervisningen kommer i andra hand.
Hon kommer från ett hem där nyheter är något man använder för att få gå från TV.n man stöttar dåligt i skolarbetet och i hemmet finns inga dagstidningar och ingen böcker.
Man har ingen lästradition och därför är samtalen ostrukturerade. Det kan lika gärna vara en norgevits eller ett sexistiskt skämt som en utskällning för ett ostädat rum. Man vet aldrig vad som flyger ur munnen på fadern. För det är han som har ordet i denna familj.
Och han drar minsann hem pengar till mat och kläder och för detta skall han ah sina privilegier. Det är hans TVsmak som avgör vardagsummets programval.
Det rullar krigsfilmer och amerikanska actionfilmer, karatefilmer osv. denna kvinna är van att umgås med ett illustrerat våld. Och berörs inte av särskilt mycket. TV. Är ocensurerad.
I kamratgruppen figurerar historier från främmande länder, som har en tveksam sanningshalt och är glorifierade och till berättarens fördel. Och dessa berättelser är enbart fragment och inte verifierade, inte analyserade eller ens satta i en tid och ett rum i ett ekonomiskt och politiskt perspektiv. Dessa historier lever sitt eget liv det språkliga våldet.
Denna kvinna har en attityd där kristna är mesiga och politik är skit.
Hon har ingen journalistisk utbildning. Ingen känsla för att anpassa språk, vinkel eller fokus efter gestaltningens avsikt. Hon kan inte skriva. Hon har inget språk.
Hon har tjatats in av en nitisk socialsekreterare, som anser att hennes erfarenheter av internationell karaktär kan var intressant för den traditionella journalistiken. Hon skall enligt reklamen stå för nyskapande och nya grepp.
Den egentliga anledningen att hon är där, är att hon skall hålla ögon och öron öppna för att se vad som händer för att kunna rapportera detta till kamratgruppen i förorten som inte läser tidningar, som inte läser böcker och som har en dålig skolbildning och en dålig allmänbildning. Då ska hon berätta det för dem. Och få deras synpunkter på det som händer.
Kvinnan har ingen kunskap om hus svenska samhället äör uppbyggt. Hon vet inget om den allmänna debatten i samhället, hon vet inget om maktteorier, men hon känner invandrare i förorten.
Den relation hon har till norge är av de norgehistorier man berättat under årens lopp och att de åker skidor och går på tur. Kanske vigelandsparken också eftersom det är naket. Men troligen inte.
Vad tycker denna kvinna är viktigt tt förmedla till omvärlden i den tragedi som utspelades i juli i oslo 2011.
Är vi också obildade icke läskunniga människor som ska få nyheter tolkade i andra hand och ge synpunkter på detta.
Det finns risk för detta. Och i detta vakuum kan jag inte hämta politiska argument. Det förstår alla. Vad ska vi då ha tidningen till.
Dagstidningar får inte användas som källa i vetenskapligt arbete. De uppfyller inte de etiska kriterier som vetenskapen kräver.
Som politiskt argument borde man kunna använda den. Vad ska man annars läsa tidningen för. Man måste kunna kräva att tidningen speglar den allmänna debatten, inte sant.
Vad diskuteras i samhället. Inom etiska frågor religion och kristendomen de sju dödssynderna, inom politik ekologiska frågor i ett globalt perspektiv, luft. Vatten och skog och odlad mark. Men även staden i ett vidare perspektiv. Staden som livsmiljö.
Och hur har denna kvinna i förorten definierat sin relation i dessa frågor. Det bör man ha gjort i det offentliga samtalet som det tryckta ordet utgör.
Men inte ens det fattar denna människa, som känner invandrare och gått på kulturfestivaler sedan hon var liten.
Kanske hon känner någon som spelar bongotrumma också, troligen.
Och hur gestaltar denna unga kvinna det som hände i oslo i juli 2011.
Jag är inte intresserad av att höra eller läsa. Jag läser le monde.
Och om jag kunde kroatiska skulle jag läsa kroatiska dagstidningar.
Det finns en viss kritik i detta.
