Återvändandet till malmö
Stadens karaktär är helt förstörd. Man måste komma ihåg att det ärmänniskor som bott där före 1973. Och dessa människor har rätt till sin stad.
Från helsingborg till malmö kan man åka pendeltåg. Och man kan se kontrasterna i hur stadsplanering kan förstärka stadens karaktär eller totalt sänka stadens uttryck.
Malmö har tydligen helt övergått till impulser och infall i denna silhuett som staden utgör,
Från att vara en charmig stad med fokus på de många jugendhusen och den moderna arkitekturen koncentrats ner mot vattnet för att harmoniera öresundsbron, har idag en total neuros infunnit sig i stadsplaneringen. Det verkar som outbildade stadstyckare med åsikter från slumturismens kvarter uttalar sig i frågor rörande stadens angelägenheter.
Kanske man kan överlåta den biten till arkitekter och stadsplanerarna istället för att de nya stadens medborgare tycker att….
Centralstation är ett arkitektoniskt fiasko.
Att blanda gammalt och nytt har gjorts förr i malmös historia. Stadens bibliotek är ett utmärkt exempel på att man kan göra så. Men detta arkitektoniska fiasko, som centralstationen utgör, duger nog enbart till malmös ensamstående kvinnor med invandrartycke, och detta kan ju också vara en definition på internationella relationer, där kan de dra sin olika bagage och låssas att de ska ut och resa. Som en modern transporthall duger den definitivt inte. Detta är klart att konstatera.
En bedrövlig komposition. Och i detta ögonblick då jag såg denna konstruktion från anna linds plats, insåg jag att i denna stad är katastrofen inom räckhåll.
Och så börjar man minnas stadsdelsreform.
Den halvspråkiga polskan i medborgarkontoret, centrum som har sin egen definition på samhällsinformation. Aquakul och dess personalpolicy, fullast kör och Holma. Där den samhälleliga servicen var totalt utebliven,
Jag ser en överbyggnad av kostsamt slag där tillfälliga spekulationsbubblor får fritt spelrum. Och detta kan man göra i en befolkning som är outbildad, outbildad och inkompetent. Där kan kapitalet skära guld med täljknivar. Och Malmö är ingen arbetarstad. Staden har ingen själ och invånarna har själv tuggat sig till sin ekonomiska övervikt. Det har varit en debatt som varit totalt utan kontroll och riktning. Och det finns svenska människor som inte accepterar den typen av offentliga samtal.
Malmö har nu nått den punkt där de offentliga toaletterna formulerar nivån i stadens legitimitet. Den manliga befolkningen står upp när de kissar
Och den kvinnliga befolkningen sitter ner. Man vill ju inte vara ett dåligt ligg. Helt av banan.
