vi har en tredje våg i kvinnorörelsen, där man skall bejaka sin kvinnlighet. den sexuella frigörelsen under sjuttiotalet hade sina konsekvenser, men det var inte så här.
i denna betraktelse försöker jag beskriva att kvinnan sviker sig själv. kvinnan är otrogen emot sig själv, i sin kvinnlighet.
novell….
Våran fröken är i en öknen, och det vill jag också göra. Jag vill också se en öken, innan jag dör.
Trettonåringen rusade in i lägenheten och trumpetade ut denna nyhet.
Du ska inte åka till en öken. Du duschar och byter kläder tre gånger om dagen och det fungerar inte i en öken. Detta måste du förstå.
Jamen i en öken är det annorlunda. Där förstår jag att man måste anpassa sig.
Helt plötsligt då.
Vi får det vi förtjänar och jag har tre barne med tre olika fäder. Jag är väl inte vad man kallar en god mor. Tre olika fäder som barnen lindar runt fingrarna. Fädrena älskar sina barn, och det gör inte jag.
Ärligt talat jag vet inte varför jag skaffade dem.
De har en rörig familjesituation och fröken är inte glad.
Denna präktiga ansvarstagande människa i en öken. Antagligen är et väl en palmodling eller aloe vera odling som skall initieras i WHO:s namn och hon är ditkallad för att tillvarata lokalbefolkningens intressen.
Denna kvinna. Ung och kunde vara vacker , men nej. För barnen eller för solidaritet med fattiga länder. Arbetar troget och pliktskyldigt. I det godas sak. Hon är verkligen helt otrolig.
I en öken. Puh.
Den senaste bystförstoringen gör mig attraktiv på krogen. Man får yngre män.
Jag är väl vad man kallar en mansslukerska. Jag är dominant och lite farlig.
Men med tre osnutna barn faller magin, om man så säger.
Om jag fick bestämma skulle de flytta till sina fädrer, men se det går inte. De ska ha kontroll. Och hålla min ekonomi nere i bottennivå med dessa tre krävande ungar.
De är elaka. Men man får det man förtjänar.
De tar hand om barnen, alla tre tar hand om alla tre. Och samlas och diskuterar barnens framtid. Så tappert.
Jag lever i ett moraliskt förfall. Är för fåfäng för att engagera mig och för dum för att förändra mig.
Barnens fäder får ta barnen till en öken och jag åker till en turistort och raggar. Så får vi alla vad vi behöver.
Barnens tre fäder blev så förändrade då de fick barn. Började tänka framåt, planera, slutade röka och blev präktiga.
En unge vad är det. Mat och kläder och så dagis och skola sköter resten. Jag behöver inte engagera mig.
Fröken i skolan har tagit tag i mig. Jag får inte lämna barnen mitt i veckan och dra ner på krogen och komma hem fem på morgonen med en främmande karl. Skicka barnen till skolan i skitiga kläder för att njuta av min erövring.
Jag förstår etta. Men ibland måste man hålla igång. Hålla lågan vid liv. Jag vet att jag är en usel moder, men vad ska jag göra.
Jag har sagt att barnen har det bättre hos sin far, men nej. Jag ska lära mig.
Om jag hade varit som fröken i öken då hade barnen placerats hos fadern direkt. Som straff. Hon är för bra. Jag kan tänka mig att många halvmessyrer är riktigt gramse på hennes duglighet.
Hon är verkligen bra. Det förstår till och med jag. Och barnen lyder minsta vink. Hon är trovärdig. Lever som hon lär. Säger aldrig något som hon inte kan leva upp till själv. Tio av hennes sort och världen vore en bättre plats att leva på.
Men jag kan inte leva hennes liv. Det skulle bli löjligt.
Om jag packade resväskan och initierade ett aloe vera projekt i öknen och ur lokalbefolkningen s behov gjorde upp riktlinjer. Ingen skulle tro mig. Det skulle bli platt fall. Men hon klarar det.
Och vem är vikarie. De brukar ta in en hagga, som känner barnen. Annat var et när e hade den unge rehabiliterade knarkaren. Han var så snygg. Och barnen tyckte han var så trevlig. Då var det roligt, då kunde man hälsa på i skolan, men hon vikarien, hon är bra för barnen, men inget kul.
De kunde väl ha lite spännande folk i vikariepoolen. Lite fräschare varianter, med olika erfarenheter.
Det blir ingen öken för min del, du får prata med dina tre pappor. Kanske ni kan åka tillsammans och mysa på lite där i sanden. Rida kamel eller ha en duk på huvudet. Det blir säkert intressant. Äta palmbladsröror och svettas under takfläkten.
Men jag åker inte till en öken. Aldrig i livet.
Du hr inga perspektiv. Du lever bara för sitt utseende och är en ytlig fjolla. Annat är det med fröken i öken.
Kanske jag skall presentera henne för mina tre pappor, så kanske de gifter vi och vi får en vettig kvinna i familjen. En förebild som är god och klok och inte bara har sin egen tillfredsställelse för ögonen. Hur kan du , hur orkar du vara så ytligt och dum i huvudet. Gör det aldrig ont att vara så korkad.
Aldrig. Jag trivs fullständigt med mitt liv. Det enda misstag var att skaffa dig. Du tjatar.
De andra två tjatar också men det är mer normalt. Godis och cocacola. Du tjatar och lägger dig i mitt liv. Du är du och jag är jag. Du har andra förebilder än mig och det är accepterat, men lägg dig inte i mitt liv. Jag bakar inte bulklar och läser poesi. Jag är inte sådan.
Och skulle jag börja göra detta skulle allt bli extremt och konstigt. Det skulle bli en teater, och det skulle inte du klara, fröken sanning.
ok ok pappa får ta detta med öken.
Du är tretton år nu och kan välja var du vill bo. Välj din far, så är du snäll.
Jag skall prata med min pappa, men han jobbar mycket. Är sällan hemma, och vi vill gärna ha kvalitets tid tillsammans. Och så har han en bekant, en kvinnlig bekant.
Är hon snygg.
Troligen.
Det är inte som fröken i öken inte. En sådan där airbag med stora batar och särade ben, du vet. En lydig.
Nej du menar inte detta. Var träffade han henne. Jag vet inte. Men jag vet att hon finns. Inte när vi är där. hon är väl rädd för konkurrens. Detta kommer aldrig att hålla. Hon är riktigt korkad, men unde ren tid. Du vet. Man behöver det.
Jag fattar galoppen. Man behöver det. Blir det en unge nu då.
Förmodligen. Min pappa är attraktiv, och det är klart att hon hänger kvar.
Det var väl inte bra. Skall de gifta sig. Han kommer aldrig att gifta sig med henne. Hon är för korkad. Men det kommer att bli problem.
Detta var väl inte bra.
Nej, men han är ju bar människa. Det kommer inte att bli balans. Nu är det tre fäder varsitt barn och så kommer hon och då blir det en med två barn. Det är inte bra.
Är han inte sterlisierad, han sa till mig att han skulle göra det efter ett barn.
Aha. Det visste ju inte jag. Ja men då så. Då är det lugnt. Han är steriliserad.
Exakt.
Men denna kvinna, kan hon tänka sig en ökensemester.
Självklart, hon är ju kär. Hon följer sin man till världens ände. Det är klart att hon följer med om hon får. En öken oh vad spännande. Hon har aldrig tänkt tanken på en öken, men helt plötsligt kommer hon på att det är detta hon velat i hela sitt liv. Åka till en öken, och initiera ett aloe vera projekt, med sin nya man och hans dotter.
Du förstår hur jävla korkade kvinnor blir när de fått smak på saker och ting. Sjukt.
Det är min metod. Har hon abrn fröken i öken, är hon gift.
Nej hon är inte gift, om hon har barn vet jag itne. Men det kommer olika män och hämtar henne varje dag. De ska iväg. De ska göra någonting. Vi får aldrig lusa eller stanna kvar.
Hon är aldrig sjuk och vet exakt vad som ska hända på dagen. Hon bor i en slags grupp. Många människor bor tillsammans.
Jasså kollektiv. Men inga barn.
Jag tror inte det. Och männen är inte så poussa på kinden eller kramas. De ska iväg. Hon är effektiv. Har mycket att göra.
Men är alltid välplanerad och korrekt. Stressar aldrig på. Men när skolan är slut så är den. Punkt och slut.
Jag vet inte vad hon gör.
Hon är politiskt engagerad. Jag kanske skall prata med henne om det. Vad är det för politik hon för.
Men detta påverkar inte skolan. Vi ha böcker. Och det kommer aldrig okända människor in i lektionerna. De bara hämtar henne och så skall de iväg. Det är allt.
Och nu är hon i en öken. Och maggan är vikarie. Det fungerar, vi känner maggan, och allt är som vanligt.
Ja allt är som vanligt.
Kan du går någonstans, är det ingen simträning eller har du inga kamrater. Jag ahr lite att göra. Jag ska ha en gäst ikväll.
En karl. En ung karl. Du är så tråkig.
Det är min metod. Gå nu .jag går.
En fråga bara innan du går. Är hon huslig. Eran fröken.
Jag vet inte om hon kan laga mat. Det kan hon väl. Men det är inte som hemmafruar.de sitter hemma och väntar på att få åka och handla. Men hon kan väl laga vanlig mat. Ibland lagar hon maten och ibland lagar han maten, eller någon annan så äter de och pratar om vad de håller på med. Hur det går i skolan och så skall fröken planera och någon diskar och någon dammsuger. Som vanligt, i en yrkesarbetande familj.
Har åtta åringens pappor förhållanden.
Det är klart de har, men inte när vi är där. men de är klart att de lever i ett stabilt förhållande, e är fullkomligt normala.
Men håller isär faderskapet och provtlivet, hur svårt kan det vara. det är deras metod. Och det fungerar utmärkt. Vi har inget med det att göra. Jag ska simträna. Var är min baddräkt. Där du sist la den.
Åh i mitt rum.
Jag går nu. Ha det så trevligt.
Tack.
Barnen har ingen respekt för mig. De tycker jag är för ytlig och okunnig. En riktig airbag. Och jag msåte respektera denna fröken i öken för att åtminstone hålla någon spillra av min modersroll. Hon saknar aldrig karlsällskap.
Men att ajg skulle bli medveten. Jag vet inget om politik. Jag ägnar hellre två timmar på gymet och finslipar midjemåttet än jag sitter på biblioteket och läser om luftföroreningar i stora städer.
Varför är det så?
Varför kan man inte bli respekterad för sitt arbete med sin kropp. Visserligen är jag inte ballerina. De får respekt för sin kropp, men inte jag.
Jag är snygg och så. Men kanske inte det allra mest intelligentaste. Väljer gärna fel väg. Vad beror detta på.
Kanske att jag sätter ytan i första rummet. Och glömmer relationen.
Barnens fäder var riktiga exemplar. Det var roligt att gå på stan med dem. För de var så sexiga.
Mina barn är inga klassens ljus. Det är ordinära. Och de får ingen stöttning hemifrån.
Varför skall jag läsa läxor. Jag städar och lagar mat. De finns TV. Och deras fäder stöttar dem inte i skolarbetet. När de träffas skall de ha roligt tillsammans.
Och vad är roligt. Man ska skratta. Eller ha extrema upplevelser tillsammans. Man kör gokart. Eller åker till Ullared och handlar.
Är detta ett bra liv?
En mamma som är manslukerska, och roliga fäder. Och en intelligent fröken som är i en öken.
Vad ger detta för bilder av vuxenvärlden. Får de förtroende för oss. Eller vad blir resultatet.
Att deras ankomst inte var välplanerad eller ens önskad, tror jag de förstått för länge sedan. Det bara blev så.
En impuls. Det kändes rätt då. I stunden. Mina relationer håller aldrig. Jag tröttnar snabbt. Eller också blir jag lärd att tröttna snabbt. Manipulerad.
Och hur uppfattas mina barn när de kommer ut i verkligheten.
Vad tänker folk när de ser mina barn, utan att veta någonting om deras vardag.
Troligen ser de barn med dålig jagidentitet. Som måste vara på ett visst sätt, som clownar sig mycket för att kompensera sin dålig kunskap om samhället.
Kanske man ska sluta med pulvermos och färdigfrysta köttbullar, med ketchup.
Kanske skall man visa hur man äter med kniv och gaffel. Visa på kalops, fiskgratäng grönsaksoppa.
Så de får in en matkultur.
Kan de bete sig på ett hotell eller tror de att et är som på fritidsgården att man får gå in i alla rum, även om andra människor bor där.
Vet de ssa barn vad en låst källardörr innebär, eller skall de gå in i källaren och kolla. Sno en grej som de finner intressant.
Kan de cykla i stadstrafik. Ärligt talat jag tror inte detta.
Jag är alltid hemma eller på gymet eller solasiet. Jag läser ingenting. Jag vet ingenting. Och om jag ingenting kan, vad kan då min barn.
Och fröken som kommer hem och säger, du kan inte lämna dina barn en hel natt mitt i veckan och gå på krogen. Det får du klara av på helgerna. Men jag vill inte gå ut på helgerna. Då är det arbetare, fulla och tölpiga ute. Jag vill vara fri, och gå ut när det passar mig. Jag trivs på krogen.
Man är glad, och ingen har ansvar. Man dansar och det är festligt.
Vardagen är så tråkig. Man måste prata om vardagen. Städa knyt ihop soppåsen. Ställ inte skorna i dörren. Ställ dem i skohyllan, och tvätt händerna.
Gör rent badkaret efter dig.
Det är tjatigt.
Och jag kan inte lära mina barn att simma. Jag kan inte simma.
Jag har en bikini, re rosa, med volang. Jag är fyrtio år och har en rosa bikini med volang.
Jag är söt i min bikini-
Min dotter har en simbaddräkt och simtränar. Är hon duktig, lovande. Ärligt talat jag vet inte. Jag har aldrig träffat simtränaren.
Mina barn har ingen respekt för mig. Och jag bryr mig inte.
Och troligen är de sådana där som man tröttnar på snabbt. De ställer självklara frågor. De ställer korkade frågor. De påpekar oväsentliga saker. De ställer frågor om sådant de absolut inte har med att göra, bara för att ingen markerat för dem var deras plats är. De har ingen aning om spelet emellan vuxen och barn. Familj och främling. Bekant och vän. De har inget revir och är fel. de är förort. Och jag , hur var det när jag gick i skolan.
Jag såg inte läraren. Jag vet inte om de varit i en öken. Jag tyckte inte skolan var intressant. Man var där men man tyckte inte om. Och läraren jag såg inte läraren. Jag fattade nog inte vad han eller hon sa. Jag är vad man kallar en dum blondin. Kråmar mig hellre för en karl, än läser tidningen.
Och så rullar det på.
Och min dotter är på simträning och de andra två är hos kamrater som lagar pulvermos och steker frysta köpta köttbullar. Och ser på TV. Det är samma sak.
Vi tar hand om barnen. Vi hjälper varandra med barnen. Och nu tänker jag så här.
Hur hjälper vi barnen.
Men vi är bara kvinnor. vi kan ingenting. Vi vet ingenting. Vi vet inte ens hur man beter sig på ett hotell, men vi är nyfikna.
Vi åker till Ullared och köper kläder, men vi har inga kläder.
Jag har aldrig varit i en öken, och ändå säger jag till min dotter.
Du kan inte åka till en öken du duschar tre gånger om dagen, och byter kläder. Detta är att stoppa kreativiteten. Och det vet jag , och ändå gör jag det.
Om min nya förälskelse skulle säga
Jag skall till enöken, så skulle jag ställa till en sven, och du får inte åka från mig. Hur skall jag klara mig. Eller får jag följa med. Varför gör jag så.
Clownar mig.
Vilken rätt har jag att stoppa denne nya bekantskap i hans liv. Och ändå gör jag detta. Jag som inte ens vet hur man beter sig på ett hotell. Jag vet inte vilket rum jag får gå in i eller hur man respekterar andra gäster. Jag clownar mig.
Jag har inga gränser. Jag kan inte stoppa mig själv, men ändå stoppar jag mitt eget barn. Jag vet att jag är dum i huvudet. Jag vet att jag inte är en bra mor. Frågan är om jag över huvud taget är någonting. Och mina grannar är ännu värre.
De tänker aldrig på ett hotell. Det ingår inte i deras vokabulär. De tränar inte ens. De behöver inte det. De bara går där, med sina tre barn med tre olika fäder, och steker köttbullar, och rör ut pulvermos. Med korta ben, och långt stripigt hår och billiga kläder från Ullared.
Och har en slags tanke om att de är bra för barnen. Deras närvaro i hemmet förgyller dessa barns vardag. Men det är inte så.
Deras meningslösa pladder om allting är så jobbigt skall vara en kunskap och en språkinlärning. Man måste lära sina barn någonting.
De läser aldrig, och svarar bara oj det tänkte jag inte på. Oj det har jag glömt, oj det visste inte jag.
Men fröken i öken. Vad har hon som gör att barnen respekterar henne.
Hon lär dem saker. Hon kan saker. Jag kan aldrig tänka mig att hon stoppar deras kreativitet. Hon lär dem hur man uppför sig, men stoppar inte deras tankar och önskningar.
Är det det.
Fröken i öken är aldrig falsk, eller clownar sig.
Är det det.
Kommer hon in i sitt kök, och alla skall bli glada att hon kommer. Jag tror inte det. de blir ingenting. Och jag tror inte att det första hon säger är att skorna står fel. eller att det är jobbigt.
Och om hon säger att skorna står fel, så säger hon det en gång och så ställer alla skorna i skostället, för det gör fröken i öken.
Se enkelt.
Om jag haft denna fröken i skolan hade jag varit annorlunda då. Troligen inte. Jag hade nog inte sett henne. Och hennes ökenresor, vad angår det mig.
Jag hade nor om jag sett henne, tyckt att et var mer spännande om hon hde en bil, eller vilken sorts cykel hon hade. Såna banala ting hade jag gått igång på.
Varför gör jag så.
Och jag hade inte som en vanlig människa frågat. Cyklar du eller har du bil, utan smugit omkring vid cykelstället eller parkeringen. Eller clownat upp en lögn för att fröken skulle avslöja om hon hade cykel eller bil
Varför gör jag så.
Jo, nu vet jag varför jag gör så.
För att jag aldrig fått ett ordentligt svar. Det har alltid varit fel, eller osant. Och så slutar man fråga och smyger omkring.
Och varför talar man inte om att man cyklar eller har bil.
Varför frågar du det? och så tror man att cykeln eller bilen skall bli stulen eller förstörd eller att man skall låna cykeln, eller bilen. Och man vill egentligen inte låna ut cykeln eller bilen. Och vet att om man inte gör det så blir den stulen. Eller sönderslagen.
Är detta en bra miljö att växa upp i.
Naturligtvis inte.
Fröken i öken kan alltid låna ut sin cykel eller sin bil till de som hon bor med. De missbrukar inte hennes förtroende. Där har vi det.
Man är inte självständig, och finner självständighet ointressant. Man trivs med att utnyttja andra människor och deras saker. Och vad händer då?
Man blir isolerad. Man får inget veta. Och vad händer om man uppger sin självständighet. Det bli en diktatur. En proletariatets diktatur eller en totalitär diktatur.
Och man väljer isolering och okunskap för att få tjuvlåna grannens cykel. Och man väljer att clowna sig och vara en lustig filur för att man inte vet hur man beter sig och inte vet vad man pratar om utanför isoleringen.
Och om jag skulle åka till öknen, hu skulle det se ut.
Jag skulle antagligen åka med en snygg karl. Och tycka att det var roligt att visa upp honom. Jag skulle vara lite jävlig och prata med andra karlar för att få n svartsjuk reaktion. Och jag skulle inte veta hur det såg ut i öknen, jag skulle inte veta var jag varit. Jag skulle helt vara inne i min egen värld av intriger. Och utspel och känslosvall. Jag skulle säkert få ett nervöst anfall, av allt det nya, som jag skulle testa.
Och skulle klä mig utmanande, och vara flirtig.
Hur det jag att det är så man beter sig i en öken. Det vet jag inte. Men jag tror att om jag beter mig så, blir jag omtyckt. Och vem säger att man måste vara omtyckt i en öken.
Och hur lär man sig att bete sig. Inte här i alla fall.
Jag måste börja laga ordentlig mat, och införa tider. Vi äter tillsammans vid köksbordet klockan så och så.
Kan jag laga mat. Och vem har lärt mig. TV, hemkunskapen, och skolmaten. Som vi aldrig åt.
Vad har jag gjort idag?
Jag gick upp, röjde i köket, efter frukosten. Vattnade blommorna och tvättade en tvättmaskin.
Sedan gick jag till gymet.
Och jag har inte varit inne hos grannen och stulit socker. Och jag har inte varit och hällt klorin i grannens svarta trosor. Och jag har inte varit i källaren och provat grannens vintermössor.
Och jag har inte läst en dagstidning.
Det fungerar hemma.
Det börjar hända något i min hjärna. Jag börjar analysera. Och helt plötsligt känns det här inte intressant. Och helt plötsligt föraktar jag mina grannar. Och det har jag väl alltid gjort egentligen. Det bara blev så.
Och plötsligt känns det inte intressant att leta fel på grannarna. Varför gör det inte det. Snoka reda på små saker som man kan pika dem för. Som klorin i trosorna, eller om det var rengöringsmedel. Tanken var att grannen skulle bli förskräckt. Men hon fattade väl att det var någon annan. Eller hon den där skatan på sjuan. Korta ben och blonderad. Det bodde en kvinna här mycket tillfälligt. Två månade eller så. Och hon designade kläder. Satt fridfullt i sin hyrda lägenhet och sydde. Störde ingen. Och den där skatan på sjuan. Hon fick problem. Hon ringde. Hon sprang in i lägenheten och slet i tygerna och grejade med maskinen så fort den främmande kvinnan gick ut. Hon var helt enkelt galen. Hon hade ingenting i lägenheten att göra. Och ringde, och rapporterade om vad denna kvinna gjorde. Och hur fula kläderna var och allting som var fel. och var inne och provade hennes kläder och snodde tyger.
Och så försvann kvinnan som hade hyrt lägenheten, och skatan blev kvar. Helt tom, en snattad tygtrasa bara, och grannarnas förakt.
Hon borde skjutas. Hon är farlig. Hon hade hällt ogräsgift i hennes hudlotion och hade hällt ogräsgift i kastrullerna. Hon var helt maniack.
Och så flyttade kvinnan som hade hyrt lägenheten, och det förstod väl alla att hon hade hyrt den för att sy.
Och detta kunde inte denna skata på sjuan tillåta. Men är hon klok eller?
Det är väl inte hennes lägenhet eller? Och kvinnan som sydde. Det var ingenting. Hon störde inte grannarna. Hon var aldrig högljudd eller spelade musik på nätterna.
Men helt tokig. Hon skulle iväg. Hon fick inte vara här. Det var hennes område, och hon bestämde vilka som fick flytta in eller inte.
Men herre gud. Galna hundar skall skjutas.
Var hon svartsjuk eller? Det fanns ingenting i kvinnans beteende som kunde liknas vid en romans ens.
Hon bara gick igång, hon på sjuan. Två månade så var hela hennes inre utlagt på allas köksbord. Och detta var en psyko. Hon levde i en egen verklighet som enbart fanns i hennes hjärna.
Och hon skulle minsann betala för värme och vatten. Och det gjorde hon väl. Girig, riktigt äcklig är hon på sjuan. En riktigt räpa.
Jojo. Hon visste vilak knappar hon skulle trycka på hon som sydde. Och var är hon nu. Vet inte. Detta är ingen turistort. Man kanske skall varna besökare för denna plats. Här vistas man med fara för sitt eget liv. Här gäller inte samhällets normala kontrakt, här är det galenskapen som styr.
Men vad gör jag här?
Kan ingen ta tag i denna galna människa. Och in i lägenheten. Skulle kolla. Vad har hon med det att göra. Helt sjuk. Där händer det verkligen ingenting i hjärnan. Och visste hon hur hon hade betett sig. Hon fattade inte vad hon gjorde. Hon lever i en egen verklighet.
Eller han som trodde att om man ställde cykeln i cykelstället så var det meningen att han skulle ta den. Invandrare. Han arbetade outbildad i en barngrupp. Och så kom kollegan på en cykel två dagar senare var cykeln borta. Han trodde att han skulle få cykeln. I hans hjärna var detta en korrekt verklighet. Han kunde inte prata.
Han var kulturambassadör från sitt hemland. Han hade inte fattat att han flyttat till ett annat land.
Och barnen flyttade från daghemmet. Föräldrarna var helt förtvivlade. Han lärde dem fel ord. Han pratade med helt olika ord, och detta tyckte han var roligt.
När stod det i en arbetsbeskrivning att personalen skall ha roligt. När stod det att man ska lära barnen fel ordbetydelse.
Detta är ett sjukt område. Jag inser det nu. Vi är isolerade. Vi manipuleras av någonting utanför detta. Och om det är Tv eller lärare på skolan. Jag vet inte. Men detta är inte bra. Inget annat område har dessa beteenden. Bara här.
Och detta med att stöta ut vissa människor. Det är klart att det är förklaringen. Vi är utstötta från samhället. Så måste det vara.
Det slutar med att en miljardär köper området jämnar huset med marken och bygger ett religiöst center, och alla får flytta.
Vem skulle satsa resurser på att få in oss i ett normalt samhälle, människor som springer och rotar i tvättstugan och springer i källaren och provar vintermössor. Det är sjukt.
Jag har tre barn med tre olika fäder. Jag är manslukerska, och riktigt dum i huvudet. Riktigt dum.
Riktigt jävla korkad, stendum.
