Bilden av granadas vardagsliv är dubbel, och mångfasetterad. Om bilden från Almeria känns som att det finn ett högt mått av kollektiv kunskap, man har en gemensam referens. Arkitekturen är väl sammanhållen. Hamnen är välskött. Och stadens satsningar på grönytor är till glädje för medborgarna. Man promenerar längs fontäner och, lekplatserna är inte vandaliserade. Det ger en känsla av stadsbor.
I Granada är bilden av invånaren mångfasetterad. I caféet träffar man en äldre kvinna, som i samma stund som hon samtalar med sin väninna i högt tempo, har fullständig koll på turisten som studerar kartan vid bordet bredvid, och hon har hela Granadas citymap i huvudet och påtalar i samma stund som hon samtalar med sin väninna små tips om vad man kan besöka i staden. Denna kvinna har ett samtal igång en guidning samt en kan sitt Granada. Kanske hon skulle uppfostra Östeuropas taxichaufförer som inte hittar i sitt arbetsområde.
Pendeleffekten gör att det finns ett stort antal människor, som ger ett lantligt och ”se mig, jag är speciell, intryck” uppvuxen i en skyddad miljö, där man får mycket uppmärksamhet och alla skall stötta det lilla barnet och i lugn miljö utveckla sina färdigheter. Man vill bli sedd och beter sig på ett lantligt sätt. Man gör egna små konster, ett slags teater för man vill ha bekräftelse. Ett lantligt beteende. Det fanns ett stort antal av dem i granada, troligen turister som stannat kvar i granada, utan att egentligen veta varför.
I granada finns ett universitet och det finns många unga som inte deltar i skolundervisning eller arbetar, de drar runt på staden och tolkar olika fenomen i staden som de delger sina vänner via facebook. De har låg utbildning och reflektionerna är i stunden. Och det blir mycket enkla analyser och det blir mycket självcentrerade betraktelser. Speglar egentligen mer individens sinnestillstånd än det som verkligen sker.
En egotripp helt enkelt.
Och det finns de som under rusningstid, skall öva att åka skateboard på promenadområdena. Staden har ett stort antal unga skatare som tar sig fram i överallt. Och deras skicklighet gör att de aldrig stör utan enbart är ett välkommet möte. De showar och de trixar, och interagerar på ett sätt som gör att man blir glad. Denna trettioåriga dam som i sin nybörjarroll, mitt i stadens rusningstrafik, barnfamiljer, äldre hade valt att efter arbete, skola och daghem promenera på stadens promenadstråk, kantad med blommor, skulpturer och man promenerar där och pratar och upplever den stad man faktiskt bor i. och mitt i detta kommer ten trettioårig kvinna på skateboard. Det var uppenbart en lantlig dam som hade behov av att få bekräftelse. Hon kunde inte åka skateboard, och kommer aldrig att lära sig. Hon var för klumpig. Alla såg detta, hon var pinsam, patetisk.
Granada har allt från gnistrande briljans till extrem dumhet. Och detta avspeglar sig i stadens spegel. I klottret på husfasader, i söndriga trottoarer. Och omedvetet sorterar vi, i staden sorterar vi. Och alla kan acceptera ett funktionshinder, alla kan acceptera en äldre människa, vi har tolerans. Men vi klarar inte av en människa som är malplacerad. Där brister toleransen.
En van skatare som på ena sidan av promenadstråket, som trixar lite för ett litet barn eller en äldre dam, är placerad. En trettioårig kvinna som utan kontroll över sin skate, bland små barn, på en promenadväg är malplacerad.
Och dessa unga som planlöst en vardagsförmiddag stryker runt på gatorna i granada är malplacerade.
Är turister malplacerade. Om man drar alla turister över en kam, och visar att de är malplacerade, har man gjort bort sig, och isoleras från vissa i sektorer i samhället. Och granada är ett exempel på detta. Göteborg i sverige är ett exempel på detta.
