Efter Sevilla gick resan till Algeciras, en industristad på Andalusiens sydkust. Nära Gibraltar.
Om Granada är en mångkulturell stad är Sevilla en mycket spansk stad, på både gott och ont. Och den spanska mentaliteten med att vanka runt katten som en het gröt passar inte mig.
I Sevilla är den första personen jag möter en person som tigger cigaretter. Och därefter får jag telefonen stulen av en fick tjuv. Detta ger en lite dubbel känsla. Jag känner igen beteendet och finner det lika energikrävande varje gång. Detta är en stad som faller isär. Granada har många sin karaktär och alla kvarter är inte i topptrim, men de har sina invånare. Me3n det finns en vilja i granada. Man bygger tunnelbana. Man har en genomtänkt miljöplan och har bytt ut alla sopkärl och papperskorgar.
Sevilla vill ha kvar sin karaktär. Med fontäner och katedral och promenadstråk, och man har sin moderna spårvagn. Och man har sina nyfikna kvinnor, och lägger ner mycket tid på TV och på telefonkontakt. Man ägnar sig gärna åt att retas, och trottoarer och gatunät är i dåligt skick.
Jag kan tänka mig att sevillas renhållningsarbetare har ett ganska pressat tempo. Med ålderdomliga och tunga sopkärl, och jag vet inte om det bara har blivit så eller om det är avtalat att de skall ställa sopkärlen på gatan. Det är trångt och enkelriktat och när leveranser av bröd eller varor kommer. Detta sker tidigt i sevilla, så står sopkärlen där och leveranserna får flytta på dem manuellt för att kunna sköta sitt arbete.
Och nu är klockan halvsex, sex och då är inte sevillabon vaken, men det låter. Det finns ingen att klaga på, alla har skött sitt arbete under tidspress.
Var är koordinatören?
Man är mycket noga med att kontrollera turisten, följa efter och organisera så personen måste stanna, för man roar sig med att gå framför fötterna, och det är extra roligt att klumpa ihop sig på trånga trottoarer. Och detta kräver en enorm planering och organisering och detta lägger man ner mycket tid på. Att retas.
Och husen förfaller, och gatorna förfaller och folk förfaller. Man är inte helt fräsch. Och städerskan kanske kan duscha någon gång efter arbetet, istället för att låna ut uthyrda rum till sina vänner.
Och man har sin flamenco. En folklig dans som man har en egen variant på, och man värnar sin flamenco.
En folklig dans är en dans som alla skall kunna. Den skall vara utformas så att den skall kunna dansas av alla.
Och detta har man skolor i.
Och det är väl trevligt. Men när man utan att höra sig själv säger att tekniken är viktig. Både uttrycket och tekniken är viktigt. Då är inte jag med. Då är glädjen borta, då är det något annat. Man lägger stor vikt att vifta med en solfjäder på rätt sätt och detta med en färgglad fjäder med rosor på. Det är mycket prickigt och volanger, och schalar. Och man vill att dansen skall bevaras och inte influeras av andra rytmer.
Detta passar inte mig. Så jag köpte mina kastanjetter, och tränade. Men avstod att gå in en flamencostil. Arbetade med fusionjazz som inspiration.
Och därmed har jag avsagt mig vidare bekantskap med sevillas dansare.
Det finns hästar som drar kärror runt i staden. Och de går på hårt underlag. De har inget vatten, och det kan hända att hästen har fel belastnin g på grund av fel selning.
Och detta skall då inte sägas utan man skall stegvis påtala detta. Och man tycker inte om. Och man har åsikter om allt utom det man borde se. Sig själv i spegeln.
Alla måste förstå att det blir för mycket. Man fokuserar dansen och det skall inte vara turister., samtidigt som man är totalt okunnig om hur den stora världen resonerar.
Dansvärlden är inte traditionell, den är inte okunnig. Den har koll på läget.
Hästvärlden är inte blind. Spanjoren är rädd om sitt rykte som hästfolk, tro inget annat. Och där är det helt andra spelregler som gäller än nostalgi.
Man tycker det är vackert med vagnarna springa runt i staden som i rusningstrafik skall springa runt i staden. Det finns ingenstans man ordnat med vatten. Vägarna är i dåligt skick vilket ger en extra belastning på hästen. Men man skall tycka att detta är romantiskt. Sevilla kräver mycket av tekniken, men man är inte beredd att ordna med runt omkring arrangemangen.
Det är klart att om man som ekipage springer runt i staden en varm sommardag behöver vatten. Om man nu anser att detta är vackert borde man ordna sådant anser jag, och hästvärlden. Som är föga nostalgiska. En häst är en häst, den passar inte i rusningstrafiken. Den tiden har passerat.
Kanske i en park eller i lantlig miljö. Det ser bara fånigt ut.
Och så hittar jag en kvinna i en lekpark, vars barn gungar. En kvinna som ska gå och gunga i lekparken med sitt barn. Kvinnan är mycket smal och försiktig. Och natruligtvis kommer en äldre man och vill prata med kvinnan. Hon var där med sitt barn, och han vill prata, prata, och kvinnan kryper längre och längre in i koftan. Axlarna åker högre och höge upp, och barnet börjar klänga.
Varför kan man inte visa respekt för en kvinna som är i gungparken med sitt barn. Han klädde av henne med blicken. I lekparken. Och alla kvinnor som var där, såg detta. Och tyckte det var trevligt att det var en man i lekparken. Men det tyckte inte jag.
Och hela tiden är det män som skall vara lustiga, de haltar, har gamla kläder.
Är detta en stad eller är det en teater lek. En slags gatuteater för människor som inte har tekniker för sina frustrationer, känslor och relation till andra människor, till väggar och golv. Man har motoriska störningar och måste i leken lära sig att röra sig i rummet. Staden där man måste lyfta solfjädern korrekt. Man värnar flamencon.
Alla dans har regler. Man bör kunna skilja på dans och livet. Man bör kunna skilja på golv och vägg, och man bör kunna skilja på respekt och övertramp. Kan man inte detta kan man alltid hävda sin kultur. Och det blir ännu tråkigare.
En trasig häst i stadstrafik och en kvinna som känner sig störd i sin integritet i en lekpark. Det är en osmaklig stad. Och man kan ju alltid ta lektioner i dans om man vill ha en hållning till sin omvärld. Det kallas dans.
