Vid väntan på bussen i cadiz, kom skolbussen med te funktionshindrade barn. Klockan var fyra och de hade haft en lång dag i skolan, inklusive restid.
De var glada och de hade mycket att berätta och visa för dem som väntade. Och med detta vill jag ha sagt att de har duktiga lärare.
Vem vill inte ha hem sitt barn glad och lycklig för att ha lärt sig saker i skolan.
Det är en mänsklig rättighet.
Och naturligtvis skulle busschauffören förstå att han var en viktig person för dessa barn. Så en flicka hade ritat en teckning. En karta. Han blev glad. Han förstod piken fast den var fin.
Alla som såg detta möte blev innerliga. Denna stund innehöll så mycket.
Och alla som arbetar med funktionshindrade barn säger:
Varje dag är en gåva.
Och så kan det vara i skolan.
Och så vänder vi för ett kort ögonblick tanken mot östeuropas skolor för funktionshindrade, och jag lovar er, att de skall få en vidareutbildning av outbildad personal som optimerar deras tekniker och använder dessa metoder i experimentellt, utbildande syfte. Och det är en utbildningssituation och det är en fredlig tid. Och denna utbildning skall ske” con amore”, med kärlek.
Sen kan vi prata om vad som är ett kristet land, sedan kan vi diskutera sjukt och friskt. Sedan kan vi diskutera integritet, folkvett och civilrätt. Och den diskussionen skall jag led. Lag lovar er. Det är ett löfte.
Jag har rest ett år i östeuropa, och sett vad jag skall av infrastrukturell misär. Trottoarkanter, dåliga vägar. Trappor och den politiska ledningen i östeuropa, som piper i TV om handikappade. Och nu är jag förbannad. Love you Zagreb.
