När man vistas i Spanien och i Frankrike så överallt har man underbara växt- och blomsterarrangemang, dels i den privata trädgården men även i det offentliga rummet. Parker, rondeller, botaniska trädgårdar, eller längs gatan. Träd är planterade, häckar är klippta och blommorna sitter kvar på grenen.
Och det finns barn i Spanien och det finns barn i Frankrike, ty skolor är proppfulla med barn, som leker på skolgården eller hämtas och lämnas av sina föräldrar.
Och så vänder vi blicken emot Sverige och den mångkulturella staden. Där kulturer samsas och utvecklas. Och i denna del av världen har man ettåriga projekt med eu - pengar där en personal skall plantera blommor och växter på fyra innergårdar, samt lära barnen om miljö. Det är pinsamt. Gårdarna är av en normal svensk villaträdgård och en normalbegåvad familj, sköter denna trädgård förutom varsitt heltidsarbete och fritidsintressen och hushållsarbete. Det är normalt, att man kan rationalisera sin tid och lära barn att ställa en cykel i cykelstället istället för att kasta den i buskarna. Det är sjukt. Under ett års tid skall en heltidsanställd vanka runt på fyra gårdar i möllan och lära barnen detta. I det mångkulturella samhället Möllevången.
Och i Spanien och i Frankrike klarar föräldrarna av att lära sina barn vistas i det offentliga gröna rummet, med ord. Man säger till, svårare är det inte. Och då förstår dessa barn det.
Och detta i Sverige, där vi tills för tio år sedan var ledande i miljöarbete. Dels inom förvaltningar men även i basarbetet med information till den lilla människan. Och det var självklart att det var med olika förutsättningar och olika bakgrund som deltog i detta arbete. Det fanns inga minoriteter som kämpade för sin kultur. Man var med i en miljörörelse av politisk tradition, det var en självklarhet att man engagerade sig i landets politiska debatt. Och att man pratade landets språk.
Och när man kommer till Göteborgs förort Angered och dessa människor gör uttalanden som
Miljöarbetare är knäpp, blir man mörkrädd. Svenska människor med svensk grundskola, inget mer, så borta var man där från den samhällsdebatt som råder i landet och där är vi idag. Inklusive svenska journalister.
Södermanland har fem lokaltidningar, och dessa journalister vet inte vilka politiska beslut som tas på riksnivå i miljöfrågor, och kan informera södermanlänningarna om detta. De vet inte ens var de ska söka.
Svenska journalister, med eller utan utbildning år så borta att vanligt folk får i intervjuer påtala lokala nyheter. Och hur regering och riksdags beslut verkställs lokalt. De vet ingenting. Sex ark består Katrineholms-Kuriren av och ingenstans finns ett riksdagsbeslut nämnt och hur detta påverkar lokalbefolkningen. Detta innebär inte att det inte sker en påverkan på lokalnivå. De kommunal och förvaltningsanställda vet, men inte journalister.
Det är självklart att jag som miljöaktivist vet allt i detta. Och det är självklart att jag inte använder lokaltidningar som källa för den informationen. Det gör ingen.
Och när dessa journalister ger sig ut på spejarrunda, då är tragedin ett faktum. Hittar de tangentbordet? Tål inte kritik. Tål man inte kritik skall man vara perfekt, och detta kan man inte beskylla Södermanlands journalistkår för. Skoltidning och med på bild. Patetiskt.
Skall man vistas på den svenska arbetsmarknaden bör man vara läskunnig, och i synnerhet om man är journalist, eller hur Angered?
Surt sa räven om rönnbären. Ät körsbär.
