Jag har svårt att släppa Göteborgs stadsplanering, och hamn.
Ja, alla göteborgare älskar sin stad. Den har atmosfär och den är lite speciell och så har man spårvagnar. Och man är mycket stolt över sina landshövdingehus.
Jaha, så tittar man på denna kulturhistoriska miljö. Och ser att det är plåttak och det målas i underliga plastfärger, och man asfalterar och sätter upp vägskyltar och trafikljus och kör bil i dessa värdefulla kulturhistoriska miljöer.
Jaha. I alla guider och skolböcker står att göteborg är en hamnstad med rötter sedan vikingatiden. Handelsplats och byggt på ett sanddelta i göta älvs mynning-
Och då tänker man detta måste vara människor som är extremt duktiga på ekonomi, och detta måste vara försiktiga människor för alla vet att sanden inte är särskilt hållbar.
Och eftersom man är hamnstad måste man vara van att hantera internationella kontakter, och man är flexibel och kunnig om vatten och hamnar och båtar. Så måste det vara.
Göteborgs kommunalbudget är en katastrof, och istället för att vara en öppen och internationellt orienterad handelsstad, är man en klubb för familjen. Svågerpolitik och privat vänner är de som man knyter till sig. Och det bildas ett vakuum. Allt går så trögt i göteborg.
I göteborg har man liksom i andra städer en botanisk trädgård och flera parker. Slottsskogen och trädgårdsföreningen. Och detta har varit riktiga praktexemplar, med fantastiska arrangemang. Och så kommer man till japandalen. Och finner en fullständig katastrog.
Vi har inte hunnit med. Det är ingen som går där.
Men de anställda är anställda som i övriga svenska städer, och ahr liknande arbetsvillkor som i övriga sverige och där hinner man med. Men inte i Göteborg. Och hur kan det komma sig?
Visserligen har göteborg en attiryd av att skräp är något man inte slänger i papperskorgen men ändå, man måste hinna med sina arbetsuppgifter. Man måste ha en relation till övriga städers kapciteter. Man kan inte leva i en isolerad specialtillvaro, där man strävar efter en position. Det fungerar inte. Det blir pinsmat.
Och hamnen är göteborgs dåliga samvete. Varven las ner på sjuttiotalet, alla vet. Men det kom inga ersättningsindustrier. Det kom inga alternativ.
Man släppte arbetarklassen. Kanske någon amsutbildning eller använda sina privata kontakter. Men det hände inget som uppvägde nedläggningen av varven. Och detta var stora arbetsplatser.
Och den hamn som lever kvar idag är skitig, dåligt planerad, totalt omodern och ointressant. Men den finns.
Och kapitalet som finns i hamnen är privat och där är det full information om vad som skall ske och hur resurserna skall skötas.
Och arbetaren är anställd och vet sin plats i hierarkin.
Men så fort en arbetare kliver upp ett pinnhål, så inträder en ny världsordning. Han blir kung i kvarteret.
Tanken är väl att denna bas skall fungera som informationslänk i båda riktningar. Istället för att prata med trettio så pratar man med en lagbas som har till uppgift att instruera sin gruppmedlemmar på göteborgska.
Men oh, nu har man makt, och det är inte säkert att man vill lyssna, det är inte säkert att man vill tala om allt för sina medarbetare. Och helt plötsligt så är hamnen skapad för denna lagbas maktposition, och denna lagbas är liksom jordens centrum.
Och arbetarna är visserligen luttrade, men de har varit med för länge.
Detta är en attityd, enbart en attityd. Det finns inget kulturellt belägg för detta, eller historiskt. Det är bara en attityd. Att man inte vill tala om, säga allt.
När SIA-reformen infördes hände följande att två verksamheter skulle samarbeta. Skolan och barnomsorgen vilket kunde resultera i att skolans administration inte ville dela ut barnens skolschema. Man vill sätta käppar i hjulen och tyckte att barnomsorgen inte skulle veta detta. Det finns ingen logisk förklaring till detta beteende. Det är enbart en attityd. Att den lilla kuggen i maskineriet skall påvisa sin närvaro. Och alla skall förstå att utan denna individs närvaro stannar tiden.
Och i göteborg, om det skall initieras arbetstillfällen i kommunal regi, så är själva projektet det minsta problemet. Det är all information till utomstående som inte har med saken att göra. Totalt slöseri av energi, som kunde användas till korrekt information genom tidningar, fastighetsägare, förvaltningar. Nej allmänheten skall säga sin åsikt.
Och den är ärligt talat, lite väl enkel.
Och istället för att lösa tidningar eller söka information på biblioteken, så kallar man politiker till möte, där varje enskild individ skall få möjlighet att göra sin välmodulerade röst hörd.
Och detta i en stad där man har medborgarkontor för samhällsinformation och man har stadsdelsnämnder med politiska partiers representanter, som skall fungera som en informationslänk emellan kommunala beslut och medborgaren.
Jaha, tänker varje politiskt orienterad utomstående. Fungerar detta i praktiken.
Inte ofta. Mycket sällan. Och hur gick detta till?
Göteborg är ingen stor stad. 500.000 invånare. Detta är enligt internationella städers storlek en liten stad. Men bångstyrig. Och så har man liseberg som turistattraktion, med vackra blomsterarrangemang. kaniner och åkattraktioner, och ett åkpass. Jag tror liseberg fungerar bra som arbetsplats. Jag tror liseberg fungerar bra för besökare. Man har en trevlig dag på nöjesfältet och barnen får åka så mycket de vill med ett inköpt band runt handleden. Men det är köer förstås. Och väntetiden kan bli lång. Men det fungerar. Det är roligt för barnen. I göteborg.
Det är skamligt.
