När man sitter här i öknen i solen och har traskat runt i turistens skugga, så skriver jag sagor för framtidens hopp, barnen. Det är en mycket inspirerande miljö för skrivandet. Det är lugnt och fridfullt. Solen skiner och barnen är väluppfostrade.
En saga kan se ut så här.
Det hände sig i Spanien.
Den andalusiska kungen var en klok kung. Han lyssnade noga på alla. Människor, hundar, blommor, kaktusar, vinden, fåglarna och stenarna. Han lyssnade på dem och förstod vad de egentligen ville säga, och detta är en sak som bara kungar kan.
Den andalusiska kungen var mycket omtyckt och alla ville åka dit på semester, för det var så trevlig i Andalusien. Man dansade flamenco, man målade tavlor och man odlade blommor.
Kungen hade en son, kronprinsen. Och han var precis tvärtom. Han lyssnade aldrig, han kunde allting, trodde han. Han var högfärdig.
Sonen trodde att det var bara han som hade rätt, alla andra hade fel. Han var konstig. Han hade fel på öronen. Han kunde inte lyssna. Öronen såg ut som vanliga öron, men det var något där som gjorde att han inte lyssnade.
Denna dag skulle kronprinsen segla.
Kan du segla?, frågade hamnkontorets personal.
Ja.
Kan du simma?
Ja
Har du simborgarmärke?
Det hade han ju glömt hemma, naturligtvis.
Men han var ju kunglig och han hade vissa privilegier.Han fick en flytväst och en liten båt.
Och hamnvakten puttade ut båten ur hamnen och kronprinsen seglade ut på havet.
När han kommit en bit ut på havet så svängde han och styrde mot en annan hamn. Han var mallig och tyckte alla var dumma som gick i seglarskola. Det var väl ingenting.
Men nu tappade båten fart och seglet började fladdra. Och kronprinsen styrde åt fel håll, och då: kom en veinte och tog tag i seglet, och tjong flög båten rätt in i en bergvägg och sprack mitt itu. Och kronprinsen hamnade i vattnet med flytväst och allt. Båten sjönk, och nu blev det stor uppståndelse i det kungliga slottet. Kronprinsen var i sjönöd. Så de skickade ut den kungliga guldhelikoptern som kom flygande och kastade ut den kungliga livbojen och bogserade kronprinsen till den kungliga stranden.
Vad hade hänt?
Man skall inte ha en veinte i seglen när man ändrar kurs. Man skall ha viento. I Spanien är det så. Men kronprinsen kunde inte lyssna och var mallig.
Och nu vet du, att i Spanien ska man kunna simma och man skall lyssna på segelinstruktören noga så man inte flyger in i bergväggen i en veinte.
Och man går lugnt på stranden och sprätter inte upp sand på andras filtar.
Och efter segelturen skall alla tampar vara surrade. Ingen tamp får vara i vattnet och båten ska vara skinande ren och seglet skall vikas fram och åter och läggas i segelsäcken.
Och om du inte gör detta. Då kommer det en veinte och smäller till seglet. Så är det.
Man måste lyssna på sjön. På vinden, på vattnet och på båten, och man måste vara lugn.
Och kan man inte detta göra så kan man sitta på stranden och blåsa upp badankor åt de små barnen. Då får man färg, men man får inte segla. Så är det i Spanien. Och man lyssnar noga på hamnvakten när han säger var du kan lägga till.
En sådan saga kan man skriva i öknen. Det spanska språket är lite otydligt, måste jag tillstå. Det låter lika, men är olika ord. Det är ett mysterium.
En annan saga kan se ut så här.
Ökendrottningen
Jag är ökendrottning. Min pappa är kung här i öknen. Han känner många människor, och jag får göra som jag vill.
Jag får duscha tre gånger om dagen, för jag är ökendrottning.
Och eftersom det finns lite vatten i en öken så duschar jag tre gånger, så är det två som får gå smutsiga. Och det tycker jag är roligt.
Jag har makt. Och den använder jag så att två får vara smutsiga och en får vara ren.
Det är inte rättvist, men är man ökendrottning så finns ingen rättvisa, bara kontakter.
Min pappa har kontakter, så han kan fixa många saker.
Det är jag som bestämmer vem som får duscha. Och vem som får vara smutsig. Det är min uppgift.
Så kom det en konstig människa hit till öknen och hon tittade på kaktusarna och så duschade inte hon. Men så en dag duschade hon, och på natten regnade det.
Hon var lite konstig.
Hur kunde hon veta att det skulle regna på natten?
Hur kunde hon veta att det inte fanns vatten, genom att titta på kaktusen?. Hon var riktigt konstig. Jag tyckte inte om henne.
Hon ville inte fjäska för mig. Och det var konstigt. Hon var annorlunda. Hon kunde saker som hon inte skulle kunna. Och hon var ingen ökendrottning.
Det är väl inte kaktusarna som bestämmer. Det är ju jag. Jag bestämmer vem som får duscha och detta har ingenting med kaktusarna att göra.
Kaktusarna har ingen makt. Jag har makt för min pappa känner många människor. Kaktusarna känner inga människor, de sticks.
Hon får vara med i smutsgruppen.
Och hon får inte kyla cocacolan under rinnande vatten på hotellet, det får bara mina turistkompisar göra. Ska hon dricka cocacola får hon dricka den varm. Man måste fråga mig, vad man får göra och vad man inte får göra. Det är mest praktiskt. För jag är ökendrottning och jag har kontroll. Rengruppen och smutsgruppen.
Och vem som skall dricka varm cocacola och vem som skall dricka kall cocacola. Det är viktiga saker, för männsikan måste överleva. Det är rättvisare om jag får bestämma, jag vet allting, och jag frågar min pappa och han säger:
Det får du bestämma, lilla ökendrottningen. Och så ler han. Och då gör jag det. Jag bestämmer. Och jag gör bara min plikt. Inte kan jag hjälpa att det finns lite vatten i en öken. Man kan utnyttja vattnet på flera sätt och det gör jag, för jag är smart. Smart som en öken räv. Jag är ökendrottning.
Men, kanske hon känner många människor, som hjälper henne. Kanske hon känner mäktiga människor, eller tänk om hon är mäktig. Hon kanske är en ökendrottning i en annan öken. Men hon bor i alla fall inte i en öken. Hon går för fort. Liksom flyger fram. Det gör man inte i en öken om man inte är en djinn.
Och hon är ingen djinn.
Djinner bor i Afrika och flyger in i kroppen om man inte passar sig och så tar de över dina tankar. Man kan bli mallig, eller girig eller avundsjuk. Det är därför ökenfolket i afrika målar trekanter runt ögonen. De stänger kroppen så att djinnerna inte kan komma in i kroppen för då kan du blir mallig. Slösig på vatten.
Men jag har ingen djinn i min kropp. Jag är ökendrottning och bestämmer vem som får duscha, för jag hjälper min pappa. Och det är en helt annan sak.
En djinn är en ökenande.
Och så kan man surfa på nätet och där kan man läsa om kaktusar.
Uppsala universitet har en innovativ skrift i digitalformat om kaktusar i Uppsalas botaniska trädgård.
En riktig kanon på informationshimlen. Där två skribenter av kvinnligt kön kartlägger femton kaktusars öden och äventyr. För projektpengar ALU har de tangent för tangent dokumenterat dessa femton kaktusars leverne. Det är mycket kraftfullt. Och egna latinska namn har de fått, och Uppsala universitet står som huvudman.
Om jag var prefekt på den institutionen skulle jag som ett projekt skicka dessa två att undersöka Östeuropas flora vid vägrenen, då kan de lifta runt och prata med folk, på engelska.
Och rapporten kan heta
Rapport från en polsk vägren i Katowice.
Det är billigt.
Spanien är ett mångfasetterat land, och man får betänka att varje dag på grund av läget, med Gibraltar, kommer ett inte oansenligt antal människor över gränsen på grund av olika anledningar. Svält, förföljelse eller krig.
Det finns femton olika kaktusar i denna enda Europas öken. Och jag citerar
”Det är inte alla öknar som ser ut som Saharas öken med sanddyner. Det finns olika öknar,”
Och jag är ganska övertygad om att skolbarnens uppsats här i Spanien om kaktusar, innehåller mer fakta än den från Uppsala universitet.
Man kanske kan lägga ett etiskt perspektiv på fakta och kunskap. Man kanske skall komma ihåg rörelsen. Folk reser, med båt, med flyg, med tåg och med bil, eller cyklar.
Och en del av dem som reser är läskunniga, talar fler språk och har vänner i olika länder, som de kommunicerar med.
Man kanske skall tänka på detta, innan man kliver upp på sina höga hästar, och låter oss förstå att vi inte skall ta allt för givet.
Jag skriver sagor för barn. Inte ett ord är sant och ändå förstår de precis vad jag vill säga egentligen. Och detta är en kunglig egenskap.
