I förorten i göteborg är den politiska medvetenheten låg, av tradition. Detta rimmar dåligt med den inflyttande befolkningen från annat land som kämpade för mänskliga rättigheter.
Det finns ingen som anser att en gång politisk aktivist, alltid aktivist. Det är individens beslut. Men när den stadsdelsreformerade organisationen inte fungerar bör vän av rättvisa reagera. Men det sker inte.
Den lokalt tillsatta politikerkåren har stora skillnader i politisk medvetenhet och debatten blir obefintlig.
Impulser och dåligt intresse gör att pengarna fördelas slumpartat.
Åsikter ändras över tid. Från att ha ett kraftigt politikerförakt till att vara parlamentarisk orienterad är inte ovanligt.
Man kan ana att intresset är mer av ekonomisk karaktär att man riktar pengar åt ett visst håll. Mer än att man strävar efter en rättvis fördelningspolitik.
Och vad skall man med den politiken till? Förorten säger sig ha stora problem i det mångkulturella samhället och har svårare att ha överblick.
Det händer oväntade saker som gör att pengarna inte kan gå till det som var tänkt.
Vi har åter ett signalsystem, som används av politiker på riksnivå, så detta är inget argument.
Grupper bortses systematiskt. Kvinnors intressen är av tradition åsidosatta därför att de är en osynlig grupp. De är tysta och gör som de blir tillsagda.
Tillhör de arbetarrörelsen eller tillhör de kvinnorörelsen. Det beror på.
Den svenska kvinnan i förorten tillhör arbetarrörelsen med arbetarrörelsens grundläggande värderingar, om arbetskläder, arbetsvillkor. Obtilägg och semesterersättning.
De lägger ringa vikt vid motprestation, och har ingen facklig solidaritet.
Personalen som är lokalt förankrad tillåter sig att testa olika individers vakenhet i ekonomiska ärenden. Det kommunala lönekontoret, försäkringskassa och socialkontor. De ser ingen motsättning i detta, utan anser att den heltidsarbetande, eller den sjukskrivne skall uppfostra den lönearbetande personalen. Och ser ingen klocka ringa i detta.
Man tror att kommunikationen är inom området. Ingen pratar med utomstående, ingen har kontakter internationellt eller med massmedia eftersom de själv a inte har detta.
Man kan arbeta politiskt på ett kortsiktigt nära plan eller mer långsiktigt på ett internationellt plan i en diskriminering. Detta perspektiv har inte den traditionelle förortspersonalen förstått eftersom deras världsbild består av arbete, grannar och barndomskamrater.
Världen är större än så. Man ringer utomlands, man tar kontakt med släktingar och vänner på annan ort. Man pratar om detta och det förs uppåt i den politiska skaran. Till toppen om man så vill.
Och till slut är arbetet ett faktum. En omorganisering. En övertalighet. En diskriminering är framlagd och över tid. Man har kartlagt hela lojalitetsövningen över tid annorstädes.
Och detta är ett faktum och de inblandade är inringade och den lokale policyn är verkställd och förortens närdemokrati är i farozonen. En omorganisering. Och en omorganisering. Vem vill ha kriminalitet i sin organisation. Vem vill ha kriminella element i sin kommunala service. Och vem bryr sig om invandrarbakgrund när landets demokrati hotas?
Inte många. Det skulle väl i så fall vara en medelålders nucka på socialkontoret som springer efter smågrabbarna på Hjällbo torg. Köper glass och färgar håret blont. En fräck blondin.
