Nu börjar sommaren och i städerna skall man ha underhållning. En musikant, en festival.
Och allt känns överflödigt.
Dessa odefinierade kulturfestivaler med lite mat, lite uppvisningsdans, lite försäljning känns så gammeldags.
Temafestivaler som filmfestival, jazzfestival, teaterfestival, orgelfestival känns mer rätt i tiden. Där har man möjlighet att uppdatera sitt intresse, eller lära sig mer om ett okänt ämne.
Men kulturfestival i brett perspektiv känns inte helt rätt. Det finns ett kommunikationsproblem emellan de som arrangerar och dem som skall besöka. Det motsvarar inte de förväntningar som finns i samhället. Man vill veta vad som är modernt, vad som händer ute i världen.
Det nya inom musik är väl bhangra eller rai. De orientaliska klangerna som används i kombo med andra musikstilar. Det känns fräscht och lite nytt. Det har väl funnits ett tag men har nu hittat sitt uttryck. Och bahngra lever sida vid sida med de andra musikstilarna.
Vad är trendigt.
Frågar man mig. Är det orienten särskilt i gränserna till europa. För mig känns det rätt att se Sarajevo, Skopije i makedonien.
För mig är trenden där två kulturer möts. Estland möter ryssland i Narva. Och något nytt, unikt uppstår. Detta är min trend.
Där orienten möter det västerländska. Och dessa parallella företeelser blir som en tråd genom mitt kultursökande. I kläder, musik och inredning.
Där är min trend. Här har jag möjlighet att tydliggöra mina rötter och mina influenser. Vad händer när kristendomen konfronteras med islam.
Vad händer när västs folkdräkter möter mongoliets och tibets folkdräkter. Finns det likheter, finns det olikheter. Hur påverkar klimatet och miljön idet man tycker är vackert.
Det intressanta är väl i nutiden att placera kulturyttringen i sin miljö för att förstå den. Och detta leder naturligtvis till resor till kanske udda platser. För mig känns charterresan som den måste förnya sig. Bekvämligheten har ett pris. Man förlorar kontakten med landet och med människorna. Bussen är idag ett komfortabelt transportmedel med en känsla för geografin och i viss mån människorna som bor i landet.
Man reser genom landet och måste förstå de människor som lever där.
Interrail känns lite ungdomligt. Men att planera en storstadresa med ett antal huvudstäder i europa känns inte avlägset. Många av länderna är små till ytan och vägarna är bra. Det är säkert, man pratar engelska i stora städer och ändå ett visst mått av äventyr.
Och de internationella långfärdsbussarna är komfortabla. Jag flyger inte gärna av miljöskäl, och bussarna är miljövänliga och man får som sagt en känsla för landet.
Det känns trendigt. Om man nu skall göra anspråk på att möta en ny kultur.
Detta begränsas av tid naturligtvis. Man kan inte åka buss till australien, jag fattar detta. Men i nom australien kanske man kan tänka sig att förflytta sig från hotellet, poolen och baren.
Stad och land. här känner jag att trenden går mot lantligt, småstadsliv. Man prioriterar andra saker än tillgänglighet, öppettider och puls. Storstadens puls.
Men detta är bara vad jag anar. Ett nytt resande, helt klart, man söker brytpunkter, där kulturmöten sker. Detta är trend.
Men stad och land, jag tror på småstaden. Kust eller inlandet. Ingen åsikt.
Detta med att studera ett år utomlands tror jag kommer att bli stort. Ett år i en storstad. Lära sig språket och studera ett ämne. Förhoppningsvis blir den kulturella bilden mer sann än att se på en festival, eller resa på charterresa. Man skapar en sannare bild. Troligtvis.
Det är trend.
