Efter denna upplevelse av Stockholms förort, återvänder jag till Östeuropa. Det är stor skillnad emellan kvinna och man, i länder som inte haft womens liberation.
Vi måste komma ihåg att denna rörelse var en stark manifestation för det jämlika samhället.
Att resa ensam i östeuropa som kvinna har sina konsekvenser. Kvinnorna tycker man är märklig och tror att man är ute efter en karl. Man är lite slampig.
Karlarna tror att man är ute efter en karl och man är lite slampig.
Av detta kan vi dra slutsatsen att kvinnan är underställd mannen och bör helst inte resa ensam.
Kanske för att hälsa på en släkting, men inte ett år.
När man är märklig är man ett objekt för studier.
Man följer efter. Man berättar osanningar och tycker att detta är roligt. Jag reste ensam ett år och fick en hårresande behandling som ingen hade accepterat i Sverige. Ingen invandrare hade accepterat att man rotade i deras bagage.
Ingen hade accepterat att man satt i ljög i tåg informationen. Men detta kunde man göra i östeuropa.
Östeuropa är ett efterblivet område på många sätt. Man har ett gammeldags ekonomiskt tänkande som inte genererar de pengar det ska.
Man har inget globalt perspektiv i ekonomin, utan agerar som om det vore en hushållsbudget.
Barnomsorgen är uppbyggd så att äldre släktingar tar hans om barnen då föräldrarna måste arbeta för att ha en dräglig tillvaro.
Denna äldre släkting för nu över traditionella värderingar från forna Jugoslavien till barnbarnen i ett kretsloppssystem. Där även traditionella genusordningar ingår.
Glappet till västeuropeiskt tänkande ökar i stället för att minska. Östeuropa idag är inte en expanderande ekonomi, och med den traditionella uppfostran bland barnen med de tolkningar och de påståenden om hur världen ser ut blir verkligheten lite märklig.
Alla nya familjebildningar, betraktas som märkliga. Ensamstående kvinnor, kamratboende, särboende osv allt detta är märkligt.
Det kanske mest frapperande är i relationen , den yngre, att mannen ägs. Han får inte prata eller umgås ute med andra kvinnor utan då utbryter ett svartsjukedrama.
Man litar inte på sin partner. Mannen kanske själv bestämmer sina kamratrelationer. Kvinnan bevakar svartsjukt sin partner och detta gör att båda hindras i sin utveckling. Det går inte att passa på sin partner så att han inte pratar med någon annan. Vi är olika, har olika kunskap. Utveckling sker i samtalet.
Det är alldeles för många bakåtsträvande faktorer i allmänhetens vardag som gör hela området ointressant.
Barnuppfostran, relationens uppbyggnad. Att infrastrukturen är efterbliven kan man kanske förstå. Gamla böcker som är helt ur tiden på biblioteket.
Populärmusiken är en katastrof och administrativa rutiner från diktaturen hänger kvar, detta gör området ointressant.
Det är för många faktorer som strävar bakåt i utvecklingen för att jag skall tycka det är intressant.
Miljöarbetet är vilande. Bilen är fortfarande statussymbol vilket gör att luften i städerna är under all kritik. En hälsofara för barnen.
Och det hade inte behövt vara så om man haft en politisk kunskap. En informationsapparat som fungerat.
Språket på gatan är slarvigt och ordfattigt och har formen av befallningar. Det hela ger ett slappt och obildat intryck.
Och jag anser, kanske är jag fixerad att den föråldrade synen på familjen och kvinnan är orsaken.
