Och här i lilla brålanda är halkan det största problemet.
Allt är lugnt och fridfullt. Man läser i tidningen om malmö. Bilar brinner, femtonåringar skjuts eller femtonåringar knivskär sin moder, och vet inte riktigt vad man ska tro.
Mitt starkaste minne från malmö är dock stranden på sibbarp, när man sex på morgonen promenerar längs stranden, och möts av drivor av skräp efter grillningen kvällen innan. En container fylls per dag av gatubolagets städare.
Och det var ingen engångsföreteelse, det var varje dag hela sommaren.
På förmiddagen kommer några mammor med sina barn och dagbarn, man har filt och handduk. Lite saft och en rulle kex. Barnen badar med sina uppblåsbara simringar och hela utflykten tar några timmar. Sedan går man hem och äter middag.
Och vid fem kommer grillgruppen. Och man kör bil på gräsmattorna och man är inte tio man är tvåhundra och det är varje kväll, hela sommaren och livbojen försvinner som en souvenir. Som liten var jag mer i vatten än på land på somrarna men jag har aldrig sett något liknande. Så respektlöst har jag eller min kamrater aldrig betett oss. Vi skulle fått badförbud.
Det var och är självklart att man plockar upp sitt eget skräp.
