Egentligen hr jag inte tid med detta, egentligen skall jag arbeta med mina egna texter, men så här var det.
Jag lyssnade på youtube; ingen vill till mellerud, artist okänd och för mig en solklar vinnare. Och i den uppstaplade playlistan så fanns timbuktu; jag drar.
Timbuktu är för mig en ointressant artist. Jag vet inget om hans privatliv med som artist anser jag att han har en fantastisk språkkänsla. Har ett starkt språk och slarvar bort detta på endimensionella analyser av stora staden.
Det är natt, polisbilar en taxi en lösaktig brud och en soptunna och en halvskött relation, och detta presenteras om och om igen.
Men nu hände något. Timbuktu var i en öken. Och uppgiven och utan fasader så skrek han i öken.
Jag drar. Här blev det intressant. Det blev flerdimensionellt. Det döda landskapet kan tolkas som en spegel av ett inre tillstånd. Och för att använda mitt språk
Man har brutit ner strukturen till minsta betydelsebärande enhet. Jag drar.
Och detta kan tolkas på två sätt. Jag drar från någonting, eller jag drar till någonting.
Om man drar från någonting kan man tänka sig att detta var en död yta. Det fanns inget mer att göra så man drog därifrån.
Men det kan också tolkas som att nu måste det hända någonting. Nu tar vi detta med ökenspridningen till en ny nivå, eller symboliskt nu skall den döda marken blomstra. Man söker en ny kreativitet.
Och här blev text och bild en intressant fundering. Man kom igång. Och som ytterligare en dimension kan det gälla den inre, själsliga blomstringen eller en global insats för jordens framtid.
Och detta överlåter man till åhöraren och det är intressant, att man får tänka själv. Man blir delaktig och får förtroende för textförfattaren.
Här hittar man riktningar i texten och detta understryks av vägen som timbuktu går på. Det skulle kunna uppfattas som en klichée men genom artistens energi och närvaro blev det inte övertydligt. Jag drar från min inre öken till den yttre öken och där spinner det loss.
Jag trodde på vartenda ord i texten, och det brukar jag aldrig göra.
