Malmö har nu skapat ett rykte om sig att vara en våldsam stad. Och vi får väl anta att man med detta vill inge respekt, och ge vissa privilegier.
Vi har läst och vi har sett på TV om syrien, libyen och egyptens våldsamheter och vi har läst om fyrverkeripjäser som exploderat med skador som följd.
Vi har förstått att explosioner ger skador, men inte i malmö. 2009 deklarerar skanskan att det minsann varit sex explosioner i bostadshus runt om i innerstaden och 2010 exploderar det på nobelvägen i centrala malmö. En granne kommenterar detta lite arrogant och är med på bild.
Detta ger oss en del frågeställningar.
Är dynamitarden, sprängaren sinnesslö?
Är människorna i malmö odödliga, stålmannen?
Eller är journalisten född utan hjärna?
Och vi får väl anta att artikeln är påhittad av en kreativ journalist, kanske med fotbollsgardiner i sovrummet, eller en dröm om att bli fotbollsproffs när han var liten. Journalisten var manlig. Det finns inga kvinnliga journalister på skanskan.
Eller kanske inte journalisten vill skriva denna dag. det är märkligt i malmö, att man måste ha roligt. Allting skall vara roligt.
Om man studerar i lund kan man hyra ett rum i lund eller hyra ett rum i malmö och pendla, bland andra boendealternativ.
Och vi antar att de människor som hyr ut ett rum till en student är intresserad av universitetet i lund. Man uppdaterar sina kunskaper om metoder och teorier, kanske har man själv studerat eller har andra kunskaper i ämnet, och relationen är intressant för båda parter. Detta är inte samma sak som att följa efter studenten för att se vad den gör.
Hyr man ett rum i malmö, möllevången, får man räkna med att ingen frågar om studierna. Man får också räkna med att ha förföljare på buss, pendeltåg och biblioteket. Man stör och provocerar. Man sitter i korridoren i lund och flinar. Man har inte kompetens eller behörighet att studera på universitetet, men man är så lycklig att man hittade rätt korridor och helt i sin egen bubbla, ser man itne att folk reagerar på förföljelsen. Det är få som uppskattar en obehörig i studentkorridoren. Det är få som anser det vara en bedrift att åka pendeltåg och leta sig fram till universitetets skolport. Det ingår i allmänbildningen. Det ingår i allmänbildningen att med hjälp av skyltar och karta ta sig fram i en främmande stad. Det är ingen bedrift. Men om man kommer från möllan förstår man inte detta, utan man leker att man studerar i lund. Och förstår inte att detta anses som avvikande från det normala.
Om studenten som hyrde rummet i lund börjar ställa soppåsar i trappan, måla på fasaderna samt kasta flaskor eller soppåsar på gatan skulle det vara slut med hyrandet. Hyresvärden skulle anse att studenten inte passade i samhället, men på möllevången förstår man inte detta. En tillsägelse leder till en ökning i det felaktiga beteendet. Om man får tillsägelse att soppåsen inte skall stå i trappan, fasaderna och hissen skall vara rena från klotter, utbryter ett krig. Man tar inte en tillsägelse. Och förstår inte att detta är inte normalt.
Det fredliga sättet att utveckla samhällsstrukturen är att använda språkliga konventioner, och det är därför sverige har SFI och SAS och detta förstår inte malmöborna. Kanske detta är en förklaring till knivkurna ungdomar och illegala vapen. Man tröttnar på tramsandet.
Det är inte billigt att bo i malmös innestad, och betalar man hyran och arbetar så kräver man en trappa utan soppåsar och nedklottrade hissar och fasader. Det är normalt beteende. Det är få människor som går igång på en arbetslös blonderad femtonåring som följer efter en.
Och kommer man från möllan klarar man inte att förstå bildspråk. På pendeltåget finns tysta kupéer, och detta illustreras av en bild som är internationellt gångbar. Alla skall förstå.
Om man motionssimmar på stadens simhall, får man räkna med just ett krig. Nu skall man dricka vatten, man skall stå och kissa i bassängen, och ser inte simträningar, simskolor eller simhoppsträningar. Man har ett krig, för att någon har sagt en grej.
Och man följer efter i bastun och personalen öppnar skåpet för människor som vill se personens tillhörigheter. Arbetsbyten. Helt plötsligt skall ordinarie anställd iväg och rekryterar en egen vikarie, med varierande resultat. Det skall vara roligt att arbeta i malmö, och en arbetspass kan verka långt och tråkigt så man behöver iväg och rekryterar egen vikarie.
Detta beteende uppdagades och man stängde badhuset för renovering.
Simhoppsklubben, som har flera lovande talanger fick söka andra badhus och deras främsta talang studerade och tränade i england, sa man mig. Och i malmö hänvisades motionssimmarna till kockums fritid.
Och även här var pensionärsklubben och möllans dagaktiva redo att kriga. Man pissade i bassängen, man simmade i vägen och man pratade och man hade roligt. Det ska vara roligt i malmö. Och man förstår inte att detta beteendet är avvikande, löjeväckande och föga förtroendeingivande. Och en tillsägelse resulterade i ökad aktivitet. Förstörda grejer i skåpet, och förföljelse.
Ett fredligt sätt att bevara samhället eller utveckla samhället är att använda språkliga konventioner. Vill man bevara samhället eller utveckla samhället eliminerar man störande element. Kanske med illegala vapen, men det förstår man inte i malmö. Man skyddar varandra. Och när man besöker ett bibliotek i andra änden av staden följer man efter, och ser inte att man avviker. Kläder, frisyrer, beteende och attityd. Man klarar inte av att anpassa sig och anser inte att man behöver anpassa sig, för man har beskydd och vänner. Och man förstår inte att omvärlden inte accepterar detta beteende.
Man är malmöbo och har en maffia, man hjälper varandra och man tycker inte om turister.
Det är många man inte tycker om. Och man hotar oskyldiga människor på bussen, på biblioteket och på badhuset, och förstår inte att den personen som man hypar är normal och det är förföljaren som är onormal. Man kopplar inte sin egen roll i sitt sammanhang. Man kan inte relatera till omgivningen.
Detta kallas att ha dålig överlevnadsinstinkt och är ingen bra egenskap.
Detta ger oss en inblick i arbetskraftens sammansättning. Med sin övertro på sin egen förmåga kan man nu hjälpa till. Man arbetar med fördel på tåg, eftersom man känner till detta. Känner igen. Man hittar dörren och man får ha uniform, och detta tycker man är roligt. Att det ingår uppgifter i arbetet på tåget det förstår man inte. Man lär sig under tiden. Man kan till och med lära sig prata på sin arbetsplats.
Man kan arbeta i affärer. För man hittar dörren och så får man ha uniform och det tycker man är roligt. Man packar upp varor och sitter i kassan. För man känner till en affär, men man vill inte städa, det tycker man inte är roligt. Man har många gånger följt efter folk för att se vad de handlar och nu sitter man på plats så man kan kontrollera direkt.
Och man inser inte det olämpliga i kontrollerandet av främmande människors integritet. Den biten har man missat eftersom man är dåligt insatt i svensk lagstiftning. Man hittar på egan regler eller frågar en granne, hemma i möllan.
Och hotell och vandrarhem känner man inte till, men man vill gärna lära sig. Så man arbetar och förväntar att gästerna skall instruera hur man skal göra, för så gör man hemma i möllan. Där instruerar unga blondiner omvärlden hur de vill bli behandlade, i alla tonarter. Annars skriker man. Eller ringer plisen. Man ställer till scener och vill på detta sätt få omvärlden att lyda. Man ställer till många scener och ibland kan det hända, eller det händer ofta att man inte förstått verkligheten utan utifrån sin egen hjärna skapar scenarier som man tror är sanningen, verkligheten.
Och när man ser dessa människor från malmö på trestjärniga hotell i vänersborg är det stopp. Kvaliten sjunker under acceptabel nivå. Dessa människor klarar inte av att hitta dörren, än mindre att bete sig som det anstår en personal på ett trestjärnigt hotell. Att man är blond och står och ler bakom receptionen ger enbart ett enfaldigt intryck. Man ser ut som en dålig kopia på en brud i en herrtidning. Miljö och individ skär sig. Det blir för stor kontrast och det hela blir enbart dålig andedräkt.
Ingen är imponerad av att dessa varelser hittade ingången till hotellet. Man har ingen tolernas för att man har kammat håret för en gång skull. Man är möllanslum och man är stämplad skitig. Hur svårt skall det vara att fatta. Man har stulit sina cyklar, man har stulit i tvättstugan, man har pissat i aquakul och attityden sitter som berget. Man har valt. Man kommer aldrig därifrån. Och ju mer man kämpar desto tydligare blir dåligt beteende. Felaktiga lojaliteter. Man är invandrarvänlig.
När man arbetar på daghem som utbildad personal står det tydligt och klart att man har till uppgift att lära barnen bli dugliga samhällsmedborgare. Detta innebär att man kan anpassa sig till miljön, att man kan läsa skyltar och instruktioner samt att man kan prata rent, på det språk som arbetet utförs på.
Man är skyldig att själv ta reda på sina rättigheter och plikter. Detta är inte samma sak som att uppfostra ”les enfants terribles” detta är tjänstefel. Och har man inställningen att man skall lära sig prata svenska på arbetstid platsar man inte på daghemmet då man har en roll som förebild för barnen. Kan man inte anpassa sig till miljön utan skall dra in andra kulturer, barndomens lekar etc platsar man inte på ett daghem då kriteriet var
Att fostra barnen till dugliga samhällmedborgare. Detta skall tolkas som det svenska samhället, och där pratar man svenska och det krävs att man har en stor kunskap om svenska samhället som social konstruktion. Och man skall ha de språkliga konventionerna glasklart för sig, annars platsar man inte på daghemmet. Börjar man dessutom att prata om kollegor, undersöka deras hem och källare och följa efter dem för att kontrollera deras fritidsintressen. Börjar man ifrågasätta deras klädval, hårfärg, kostvanor då har man för länge sedan passerat anständighetens gräns och är isolerad. Ingen idé att säga något. Personen fattar trögt.
Om jag av någon anledning skulle bo granne med en representant för bilburen ungdom skulle vi båda två förstå, att vi skall inte umgås, vi är för olika. Och vi skulle hälsa i trappan inget mer.
Om denne representant för bilburen ungdom arbetade på försäkringskassan, skulle han eller hon ge mig korrekt ersättning. Jag skulle inte får mindre för att jag valt att inte umgås med raggare. Nu återvänder vi till malmö. Till kommunal förvaltning, statlig förvaltning och outbildad personal, kvinnlig utan betänkligheter diskriminerar mig och andra kvinnor för att vi inte dansar salsa eller pratar spanska. Man förstår inte skillnaden emellan intressena och arbetsuppgift. Då är man född utan hjärna.
I malmös kommunala och statliga förvaltningar har man transformerat personlig integritet till att de skall uppfostra mig genom diskriminering för att jag itne dansar salsa och pratar spanska på en svensk arbetsplats, och man finner inget onormalt i detta beteende. Man blandar ihop privata vänner, privata värderingar med arbetsuppgiften och anser att man har makt. Man är maffia, och man är invandrarvänlig.
Och skall lära sig prata på arbetsplatsen. Och finner ingen som helst abnormitet i detta. Man anser sig vara fullt kompetent och ha full information om arbetets karaktär, och så skall det vara roligt att arbeta i malmö. Att världen har en avvikande åsikt förstår man inte. Dessa människor skall inte går lösa de skall gå i koppel.
Hur ser kulturen ut i malmö. Hur definierar man kultur i möllevången.
Möllevången har haft en egen karneval, som fick lägga ned efter sex år. Den ansågs vara av dålig kvalitet, diskriminera och var enahanda.
Förövrigt är kulturen på mannens villkor. Mannen spelar musik, då bildar man ett tjejband, man spelar inte teater eller skriver poesi, utan spelar rockmusik. I relationen tar kvinnan aldrig egna initiativ utan har en stödjande funktion och är hemma, och finns till hands. Hon har ingen egen åsikt utan förväntas vara lojal och ställa upp på mannens villkor. Och så är man blond och har billiga kläder. Och detta är ett tecken på att man inte bryr sig om kläder, för mannen vill inte det. Och nu förstår alla som inte bor i malmö hur diskussionerna gestaltar sig. Monologer och hmande.i denna stad kan kvinnorna inte föra en argumentation. Eftersom mannen spelar fotboll och dribblar. Han kan inte relatera till sin miljö utan tror att verkligheten ser ut som på fotbollsplanen, gräs.
Han tror att i ett samtal skall man dribbla och göra mål, och då gör vi det. håller en monolog och gör mål. I malmö. Och så gjorde jag det.
Det är bedrövligt.
