När man kommer till paris och befinner sig i utkanten av denna världsmetropol så möter man kvinnor i hellånga kaftaner. De har rötter i en annan världsdel och har sina hemländers mönster och uttryck i sin klädedräkt. De pratar franska och har inte högklackat. Detta är svarta kvinnor som i sina kaftaner med kapuschong och med utmärkt franska som språklig konvention gör sina dagliga ärenden. I paris förorter. En del av dem har täckt hår och en del har inte.
Att dessa kvinnor inte dricker rödvin eller röker gouloise, får man leva med. Att deras frukostvanor inte består av croissant eller pain au chocolat är helt ointressant. Det är stolta kvinnor som man får respekt för, de inger förtroende och man förstår att de är en del av pairs gatubild.
Detta är inte samma sak som att när man kliver in på det trestjärninga hotellet möts av en menlös blondin i trasiga jeans och gymnastikskor som hjälpligt behärskar arbetsuppgifterna i hotellets reception. Man får avsmak. Man känner en instinktiv äckelkänsla för dessa stereotyper. Dessa klichébilder av dum blondin. Det är ohjälpligt. Med en total avsaknad av kompetens och personlighet mesar dessa runt i hotellet som hjon, fattighjon satta på undantag som skall hjälpa till, och vem är intresserad av att betala för den inblicken i svensk kulturhistoria. Det är få som går igång på en hjälplös inkompetent arbetskraft. De hör inte dit.
