2011 och en femtonåring dödsskjuten under nyårsfirandet i malmö leder till manifestationer och antivåldsgrupper.
Personligen har jag aldrig varit i rosengård och nyåret 2011 vistades jag i trollhättan. En stad av tre i det sk trestadsområdet.
Trollhättan hade ett mäktigt fyrverkeri över vattenfallet, vilket stadens invånare besökte och var stolta och glada över att trollhättans stad satsat på ett riktigt fyrverkeri. Trollhättan är annars känt för vattenfall och energi och med sin närhet till vänern hade man valt att visa fyrverkeriet i en spegel av sötvatten.
Detta dödsfall kan jämföras med det som hände i london i augusti i år. Men där tar likheten slut.
I london sköts en barn till döds och detta ledde till häftiga upplopp i londons förorter med stöd från hela englands befolkning, och världen. Man ansåg att det var övervåld, onödigt våld och rasade över detta.
Vid denna tiden hade malmö sin malmöfestival med avslutande fyrverkeri.
Om london rasade och våldsamt protesterade, så valde malmö att visa sitt deltagande i kortege. Ljuständning och andakter i stadens kyrkor. Samt en facebooksida om information om våldet i malmö. Staden var på fötter och man deltog i begravningen. Och uttalade sig i tidningen.
Jag var under denna tid i trestadesområdet. Tre städer med skilda karaktärer och egen kommunledning, vänersborg, trollhättam och uddevalla. Men man har gemensamma projekt, utbildning, sjukvård och kommunikation, och jag antar att de stora sportarenorna ingår i projekten.
Alla tre städerna har en pedantskött ekonomi och speglar väl svensk småstad utan att bli en isolerad företeelse. Jag finner detta område mycket intressant ur flera aspekter. De tre städerna har helt skilda arkitekturer och konstitution vilket ger invånarna i respektive stad en egen identitet och attityd. Och ändå har man kvalitativ sjukvård, utbildning etc som en större stad.
Just nu är SAAB i media, men är inte det första och inte det sista företaget som klivit av banan. I brålanda finns Toppfrys vars historia innebär upp och nedgångar. Topp som det heter idag har specialiserat sig på ärtor och visar i reklamen upp sina ärttröskor, där maskinell och högteknologi industrihantering skall utgöra företagets linje. Just nu är delar av fabriksområdet i gång emedan andra delar väntar på företagssatsningar.
Dock finner jag mediabevakningen av utomstående märklig i detta område. I området finns två lokaltidningar som enligt befolkningen är dyr men bevakar området på ett vettigt sätt. TT Ela och Bohuslänningen. I rikspressen har SAAB fått stort utrymme, och frågan är om det är korrekt? Det är inte det första och inte det sista företaget i detta område som byter ägare och det vore mer korrekt att sätta SAAB i ett områdesperspektiv. Hur hanteras glesbygdens arbetssituation. Hur hanteras småstadens arbetssituation och hur hanteras storstadens arbetssituation.
Vilka alternativ ges så ett större företag lägger ner. Ges alternativa arbeten, eller erbjuds studier och hur uppfattas detta av lokalbefolkningen. De är bofasta här, barnen går i skolan och man har oftast investerat i ett hus. Det är svensk mentalitet. Det är småstad. Man är inte flyttbar.
Och självklart när man sitter med familj och hus är man orolig för framtiden. Och här har rikspress och lokaltidningen helt olika roller, självklart. Och då blir frågan om SAAB skall ha så stort utrymme i media som enskilt fenomen.
Denna torsdag den tolfte januari 2012 vistades jag i vänersborg på det trestjärniga hotellet och här serverades frukost.
Tv:n stod på och det var ett av morgonprogrammen och detta var kanal fyra. Huvudnyheten var tre amerikaner som urinerade på döda talibaner och världen tar avstånd från detta beteende. Man finner det oanständigt, smaklöst och ointressant.
Och här sitter en kutryggig blondin i randig tröja på en stol vid ett bord och bredvid har hon en man. Dessa två agerar värdar för dagens show, och vi har seett dem förut och vi har hört hennes nasala röst som tycker ingenting. Hon driver inte debatten framåt eller ens till en ny nivå. Hon har en stödjande funktion för mannen.
Dagens ämne var två år efter jordbävningen från haiti, och en gäst från en hjälporganisation var där, och de visade bilder från haiti och det hela visade sig ta lång tid. Katastrofen har inte bearbetats.
”Det ligger bråte kvar på gatorna”, säger kvinnan, ”och jag har varit där”. och man fokuserar bråten, städningen och den akuta insatsen för två år sedan.
Ingen påtalar att haiti, denna ö i västindien, hu är dess ekonomi, religion och styrelseskick beskaffat och hur har det förändrats under två år.
Haiti skall enligt engelska wikipedia ha en primärsektor, odling av livsmedel, vara extremt fattigt, katolskt och ha sin diktator först papa doc, därefter baby doc för att sedan 2005 har en slags allmänna val.
Export av kaffe och mango , samt viss gruvdrift av bauxit och koppar. Är ekonomin.
Samt att man har 500.000 barn som arbetar i hushållen som tjänstefolk, och detta klassificeras av FN som slaveri.
Och denna situation ger kanske en bättre bild av omständigheterna runt infrastrukturens återuppbyggnad eller avsaknad av återuppbyggnad.
Om man dessutom jämför med katastrofen i japan som drabbades av en flodvåg, där fokus från media helt låg på kärnkraftverket, och man ansåg det fullständigt naturligt att japanerna städa upp i sina drabbade områden. Och det gjorde man. Vi såg bilder på japaner som på kärror städade bort sina egna före detta hus, skolor och det var ingenting. Man fokuserade fukishima.
Det blir så märkligt, hur media vrider sanningen. Man vill veta hur får haitiborna sina åkrar tillbaka. Kommer produktionssystemet att förbättras för kaffe och mango. Skall man införa ny teknik och nya grödor. Hur ser jordägarfördelningen ut och kan den förändras.
Jag har varit där, det är bråte på gatorna, säger den blonda människan. Vad gör denna människa på sin arbetsplats? Vad gör hon där?
Kanske hon skulle lämna över platsen till en journalist. Hon är ett slitet ansikte. Vi har sett henne, vi har hört henne. Vad är nyhet och vad är vakuum?
För att åter landa i sverige, i malmö och den tragiska nyårshändelsen, med raketer och mord.
Malmöfestivalen var i augusti och vid fyratiden på eftermiddagen blir en ung man skjuten till döds på en uteservering i malmö. Det var malmöfestivalens första dag. klockan fyra ungefär ändades denne unge mans liv. Han hade barn sa man. Och var kriminell.
Man han var ung. det blev inga korteger eller manifestationer eller facebookssidor då. En ung människa sätter sig på ett kafé och reser sig aldrig mer. Och detta var ingenting. Det var inte övervåld. Det var ointressant, för nu var det malmöfestival och musik på gator och torg.
Jag finner malmös reaktioner smaklösa, oanständiga. Det hela är överdrivet och är som en dålig knarktripp. Man har inga proportioner, man har inget begrepp om anständighet, gränser eller globalt, europeiskt perspektiv.
Pa andra sidan norsjön i england. Brinner hela london för en ung människa skjuts till döds i onödan. I malmö dansar man på gator och torg. Och ett halvår senare står man gråter i tv. Hela europa tar avstånd från detta.
jag har nu visat tre bilder av verkligheten under januari månad 2012 i ett mediaperspektiv. och det får en att börja tänka…
