I Brålanda, ett svenskt samhälle i en svensk struktur, organiserad efter svensk tradition, här sätter jag mig ner och funderar. Jag funderar på glesbygd och glesbygdens problematik i tre funktioner
Information
Kommunikation
Social struktur.
//information
Jag hittar ett turkost hus med torn på, som är tomt. Allégatan 22 och jag hittar Toppfrys med sina ärttröskor. Jag hittar ICA och Tempo, en kiosk och riksrasta vid riksväg 45 med frukostbuffé och tex mex buffé. Och ett” bonnigt” bibliotek. Öppet två dagar i veckan.
I affärerna finns veckopress av skvallrig art. Var är ordfront, var är hemslöjden, var är wallpaper eller arkitektur. Jag känner mig som jag kommer från en annan planet. Och på ICA har man litterära ambitioner, kärleksromaner. Varför kan man inte ta denna litterära hylla på allvar. Lite mankell, lite sjöwall-wahlö. Lite fantasy för den unga generationen, eller vampyrlitteratur som är en trend, eller änglalitteratur som är en trend. Det är också avkoppling, inte så djuplodande men ändå tänkvärt. Barbara Cartland och liknande litteratur är inte intressant. Man måste erkänna att i glesbygden är informationsflödet inte lika splittrat och därför bör informationen tas på allvar. Den unga generationen måste få andra förebilder än kompisens moder i kassan på ICA som en stereotyp för arbetande kvinna. Och vad kommer detta ifrån? Att bilioteket inte skall ha en informativ roll, eu-information eller politiska beslut gällande glesbygden, som andra bibliotek, där lokalpolitikens konsekvenser visas och debatteras.
På biblioteket finns en hylla för lokal litteratur och jag finner en bok med fotografier från femtiotalet, där en nitisk fotograf fotograferat varenda hus i Brålanda samt en kortare beskrivning om användningsområde och byggare. Men jag hittar ingen litteratur om folkdräkter eller allmogemålningarna. Lokaltidningen är bohuslänningen eller TT ela som bevakar lokala nyheter och jag har sett bättre, jag har sett värre blaskor. Alla har TV med satellit, men föredrar de svenskspråkiga kanalerna.
Och det finns en oro över arbetstillfällen. I och med Trollhättans SAABfabriks nedläggning har media underblåst oron. Det lägger sordin på debatten att hitta nya lösningar, nya vägar till samhällsutveckling. Medias framställning ger en passiviserande attityd. Att loppet är kört. Inte en rad om ersättningsarbeten.
Jag känner inte alla människor i detta område, men kan tänka mig att man veckopendlar, eller pendlar och har långa dagar, alternativt är hemma, hemarbetande, sjukskriven eller arbetslöshet. Det finns två helt olika livsstilar. Alltid borta, alltid hemma som skall förenas på ett livsrum. Och det finns barn. Vilka förebilder har dessa barn. Pappa borta. Fröken i skolan, kompisens mamma i ICA. Lite tunt kanske. Och TV och datorn.
Skall dessa unga dra upp Brålanda ur oron för jobben, med den bakgrunden. Det krävs helt andra faktorer för nytänkande och kreativitet. Och så har vi arbetsförmedlingen i Vänersborg.
//Kommunikation//
. Det finns en buss från Vänersborg till Mellerud som passerar Brålanda. Annars är det cykel, moped eller privatbil. Det är vinter och tämligen kallt och framför halkigt vilket ger en tillvaro av inomhus och utevistelsen är inte frivillig. Detta är svenskt beteende.
Det finns mycket i debatten som är statiskt, som är av gud instiftad. Nytänkandet och kreativitet är inte självklart. Rollerna eller positionerna i det sociala rummet är statiska och det finns mycket förväntningar i diskussionerna. Man förväntar sig inte att den skall kunna det eller att den skall förstå detta. Rollerna är satta och sitter som berget. Klassens clown, den präktiga med petade naglar och nippertippan. Den unga generationen har det inte lätt. Diskussionerna har ett koncept. Det är kallt. Det finns inga jobb. Vad är det för mat.
Jag blev så intresserad av allegatan 22, det turkosa huset som verkade stå tomt. Kan man köpa det?
Vad skall jag med detta hus till? Det flög in i min hjärna att man skulle ha ett projekt:
Every raindrop means a lot, sjöng tages 1968, en svensk popgrupp och jag tyckte att de var så bra.. Varje vattendroppe I huset skall användas minst två gånger. Hur är detta möjligt. Antingen har man ofiltrerat sjövatten i bevattning av trädgård och dusch och tvätt. Och rent vatten i drickvatten och matlagning. Eller också har man rent vatten. Dusch går till toalett och disk och tvättvatten går ut i växthusen. Detta var första tanken.
Huset skall renoveras för att bilda hyresrätter och ha gemensamma utrymmen för skapande. Tanken är att att hyresgästerna skall ha egna företag. Arkitekter med spetskompetens av vattenlösningar. På andra sidan gatan ligger en snickeriaffär med glasmästeri. Och nu ser jag färgat glas i trappor och fönster. Detta finns inte naturligt i brålandas heminredning eftersom man befinner sig i närområdet, men det finns annorstädes.
Att utveckla det blyinfattade glasfönstret med målningar har länge varit en tanke som funnits och jag har inte utvecklat den. Men finner den intressant. Och så hittar jag Toppfrys som för en kämpande tillvaro med information som största problem.
Fabriken finns, tekniken finns, arbetskraft finns.
Och i städerna finns ett överskott av folk som säljer grönsaker, och också för en överlevnadstillvaro. Här måste finnas en kommunikation. Hur hittar man samarbetsformer för dessa två företagargrupper.
Hur kommer den ekologiska odlingen in på ett naturligt sätt i frystekniken. Och var är koordinatören?
//De sociala strukturen//
Här har jag tre trådar för samhällsutveckling. Samordning av grönsaksbranschen, utveckling av glas, i form av färgat planglas, samt en arkitektur för ekologi.
Allt är tankar och visioner. Men detta står inte automatiskt på agendan i brålandabons konversation över staketet eller i kön på tempo och ICA.
Och här i denna del av dalsland, är inte debatten om allmogens kläder och möbelsnickeri självklar.
Debatten om att frångå massproducerat till små kollektioner och skräddarsydda lösningar är helt obefintliga. Och man undrar. Hur är detta mäjligt? Hur lever dessa människor?
Jag sätter mig på vandrarhemmet och går in i glesbygdens hemmagrupp, och finner ett toalt förfall infinna sig efter tre dagar.
Jag finner mig själv i ett ohämmat intag av kaffe, chips och kakor. Och hur blev det så?
Och det är inte självklart att man tar en promenad för att få luft. Det är kallt och det är halkigt.
Nu får man inte röka inomhus på vandrarhemmet annars hade jag nog suttit i rummet och rökt och smaskat chips och kakor och rökt cigaretter.
Nu har jag med mig böcker och virkning. Mina sudokutidningar, annars hade det nog varit TV, de svenskspråkiga kanalerna som varit sysselsättningen. Mästerkocken och the voice på fyran.
Visst skulle jag kunna ta mig till vänersborg och simma på äventyrsbadet. Och visst skulle jag kunna ta mig in till vänersborg för att besöka biblioteket, men det är halkigt.
Att det är kallt är inget problem. Hur skulle jag kunna i denna miljö hålla stilen. Fysiskt och intellektuellt.
Jag skulle kunna ha en roddmaskin eller ett gångband i hemmet. Jag skulle kunna uppdatera min garderob två gånger om året för att inte den skulle rasa samman.
Ha en lättskött frisör och äta vitaminer från ICA,
Men eftersom jag är dålig på att äta i vanliga fall, så skulle jag nog leva på en diet av chips och kakor.
Om jag inte färgkodade grönsaker i frysen. Eller färdigpackade lådor. Veckans låda.
En mejerilåda med mjölk, fil och ost där personalen packar ihop en veckas behov, och lotsar kunden igenom sortimentet. Jag köper inte automatiskt nya produkter. Särskilt inte mjölk. Eller fil. Aldrig
Och en köttlåda med kallskuret ett par koteletter och ett korvpaket för veckans behov. Och min roll skulle vara att komplettera med kaffe, the bröd och kryddor. Kanske lite olja till stekning. Men jag har ändå kontroll över när och hur jag skall äta, att köpa färdig mat som skall in i micron. Då äter inte jag. Det är för styrt. Jag känner mig kontrollerad. Om jag inte höll mig själv i strama tyglar skulle jag lätt gå in i svälttillstånd. Inga problem. Och att informationen består av skvallertidningar och gamla barnböcker i biblioteket. Jag skulle gå in i en mental och fysisk svältperiod. Jag måste bestämma själv vilken information och vilka födoämnen jag skall inta, varje dag. Jag skulle aldrig kunna leva i brålanda om jag inte vidtog strama livsregler.
Och att jag skulle stå i kön på tempo. ”det är kallt”.” Det finns inga jobb”. Det är service på bankomaten, vecka efter vecka. Man är tålmodig.
I staden finns mat överallt. Restauranger, caféer och jag påminns om att jag egentligen är hungrig eller törstig.
I staden finns information, reklam på busshållplatsen, gratistidningar, folk som har nya kläder, grejer eller beteenden. Man får impulser hela tiden. Men på landet krävs det att man skall klara detta själv. Information och mat. Och det är inte jag van.
Och på vandrarhemmet sitter en barnfamilj som väntar på att få flytta till amlmö. De är hitskickade av socialkontoret och de skall flytta till en släkting i malmö. Till en släkting där det redan bor en familj, och så skall de få iväg den andra familjen för detta har de lärt sig att det är roligt. I malmö där man är trångbodd, trots att man bygger bostäder i hela hamnen. Men man har lärt sig att i malmö är man trångbodd.
Detta är inte arbetarrörelsens beteende. Att med smutsliga metoder ta en annans plats. Arbetarrörelsen tar avstånd från detta beteende. Vem har lärt dem detta+ och vem har lärt dem att detta är roligt. Det förekommer på arbetsplatser också. Man smutskastar en person, oskyldigf för att komma åt tjänsten. Och då är man till råttorna. Angered har redan fått smaka på konsekvenserna av detta förfarande. Och förstår nog fortfarande inte vad de har gjort.
Och nu är det våldets stad malmö, och familjen längtar till malmö. Och att denna familj skulle vara en samtalslänk emellan dem som arbetar med grönsaker i malmö och toppfrys i brålanda. Otänkbart.
De har inte den traditionen. Och familjen förstår inte varför man placerades här. Och de familjer från malmö som besöker familjen förstår absolut ingenting. De kommer från våldets stad malmö. I staden där det inte finns arbete och det inte finns bostad. Verkligheten och beskrivningen av verkligheten är två helt olika saker.
Arbetarklassen, arbetarrörelsen kan inte ställa upp på dessa idiotier, och detta är nivån på diskussionerna i stora delar av malmö. Staden där man har områden där 50 procent av barnen inte klarar grundskolekompetens. Man skyller på språket, man har så kallade springprojekt där dessa ungdomar skall praktisera på arbetsplatser för att höra svenska. I det trångbodda malmö där det inte finns arbeten och bostad. Alla förstår nu varför arbetarklassen tar avstånd från detta.
Och dessa människor, som arbetarklassen tagit avstånd från,anser sig ha rätt att rota i min resväska, förstöra min resväska och stjäla kaffepulver. Och man får inte säga till för då blir det bara värre. Det har lärt sig att detta är roligt. Och alla förstår varför malmö är en våldsam stad.
Och jag har varit lite noga med att påpeka alla dessa incidenter, just för att de inte platsar inom svensk arbetarrörelse, svensk arbetarklass. Oavsett om de är gäster eller anser sig arbeta på trestjärniga, fyrstjärniga hotell så har de inte svenskt beteende, de lojaliserar inte med arbetarklassens värderingar. De spottar på svensk arbetarklass, och vem har lärt dem detta. Kan det vara från lilla lonson detta kommer. Kan det vara förorten i angered som har lärt dem att bete sig som om de står utanför arbetsmarknaden och bostadsmarknaden, som om de kom från en kåkstad i latinamerika. Kan det möjligen vara så? Man kan undra.
Och under min resa i frankrike och spanien så lär man sig helt nya tillrättavisandemetoer. Spanien är känt för sin nolltolerans emot turister som inte kan läsa. Så är det bara. Dessa två länder till sammans med italien är kända för sina alternativa metoder. Jag trodde att östeuropa skulle vara bättre på detta än de var. De var mesiga. Men spanien och frankrike, där kan man sina grejer. Jag lärde mig mycket.
