måndag 25 april 2011

art and craft, trohet mot materialet

Vingåker

Här på denna folkhögskola skulle jag kunna tänka mig att läsa ett ämne. Kanske inte så mycket för att få studera, utan jag skulle inspireras av folkdräkten.

Jag skulle tänka mig att sy mina kläder med utgångspunkt från dräkten. Folkloristiska kläder. En folkloregarderob.

Här kunde jag använda helt andra kvaliteter än jag använde i Östeuropa. Jag köpte linnetyget i Baltikum och släpade över hela Europa. Alla skrattade åt mig, de tyckte jag var konstig. Väskan var tung.

Men vi måste komma ihåg att de kvinnor i Baltikum som arbetar med linnetyger är experter och vet mycket väl vad som passar för vad.

Jag är nybörjare, men har idéer. De har kunskapen. Och vi ska alltid vara försiktiga när vi besöker historien, kulturhistorien. Detta är folket själ och den trampar man inte på.

Jag skulle aldrig våga sy ett stygn utan att allt var godkänt av de som bor på platsen. Godkänt och accepterat.

Om de känner att deras dräkt skulle bli förvanskad, skulle vara en katastrof. Att man kopierar eller har syntetmaterial etc.

Man arbetar seriöst med kvaliteter och uppdaterar för dagens behov. En detalj kanske.

Men man får aldrig kopiera eller förlöjliga. Det skulle vara hemskt.

Det skulle jag kunna tänka mig.

Art and craftrörelsen med rötter i england 1800-talet hade ett motto” trohet mot materialet” och där tycker jag att man kan lägga sig när man arbetar med allmogens kläder och stilar.

Man blir beklämd när man ser ett blekingebroderi printat på enklare bomullskvalitet i metervara för heminredning i folkhemmet. Made in china.

Blekingebroderiet är en sirlig blomranka i pasteller på linnekvalitet, sys med linnetråd och är helt olikt det skånska broderiet, med mycket färg och berättande motiv i ullkvaliteter med ulltråd. De så kallade åkdynorna.

Och nu har vi sett malmöbor och göteborgare i allehanda uppvisningar, här i Södermanland och även i Östeuropa. Lika borta och lika övertygade om att just de passar in i alla miljöer, men det är inte så. Deras bakgrund, allmänbildning och global omvärldsorientering gör att de alltid kommer att vara missanpassade.

Själva anser de sig vara internationella, men det är de inte. De har ingen egen referens. De kommer alltid att förbli halvspråkiga människor som man helst vill bli av med.

De är inte svenskar, de vet inte hur man beter sig. De har inte kläder, frisyrerna är av banan. De är miffon, och vad försöker de bevisa. Obildad arbetskraft är obildad arbetskraft. Vi har skolor som yrkesutbildar. Att skicka dessa halvmesyrer på mig blir bara problem. De kan inte arbeta, och jag tänker inte, kan inte lära människor en kultur på ett par minuter.

Det ska man känna till. När man träder in på landets mark skall man känna till landets kutymer. När man sätter sin for på en svensk arbetsplats skall man känna till de regler och lagar som gäller på den arbetsplatsen, annars är man avvikande.

Teater spelar man i vardagsrummet i sitt hem eller i ett amatörsällskap inte på arbetsplatsen.

Att vara barnslig är inte detsamma som att vara missanpassad. Det är två helt olika saker.

Hur skulle det se ut om jag som glad amatör kom till Kroatien och började hitta på en kroatisk folkdräkt och tro att jag den vägen skulle få kontakt. En kroatieninspirerad folkdräkt skulle jag komponera i zagreb och tro att jag gjorde något bra. Leka skräddare. Hur pinsamt som helst. Men det gör malmöbor utan att blinka. Man tror sig smälta in i gruppen. Men det gör man inte.

Man är mer än avvikande, kan inge tala om för dessa att de är konstiga.