Men nu får vi ju komma ihåg att jag kommer från en hård miljö. Jag har bott i förorten. Vad som menas med hård, kan ju diskuteras. Personligen tycker jag väl att det är en kärringmiljö. Man gnäller och retas. Blir sur och kan inte ta en tillsägelse.
Men själv anser man sig vara hård. Man har koll på läget.
Östeuropas miljöpolitik är ett skämt, helt klart. Man kan inte ens ta hand om sina egna sopor. Men när det gäller byskvaller då har man koll. Då är hjärnan på högvarv. Det är inte trovärdigt.
En sjukvård som är hårresande. En bilpolitik som ger kalla kårar. Och så tågen på detta.
Helt makalöst. Och omständigt. Man har en byråkrati, en administration som världen sällan har skådat. Och nu ska de in i europiska unionen och ha mandat. Ja jättefint säger jag.
Och hur ska dessa värma upp betonghusen , blåbetong och radon, i framtiden. Hur ska de klara att minska gödningsmedel på åkrar. Hur ska de klara nya krav på skogsvård. Vem kan svara på det.
Ska jag tycka synd om dem? Det fanns inte en utländsk tidning på busstation eller tågstation från estland i norr till montenegro i söder. Under ett år reste jag i denna del av världen, och jag såg allt. Glöm inte detta.
EU:s jordbrukspolitik handlar inte enbart om kvoter av öppen mark, odlad mark och gurkor. Den handlar även om bekämpningsmedel, gödningsmedel, klonade grödor osv.
Och detta diskuterade inte svenska travellers under sina upplevelser i främmande land.
Göteborg stoltserade i slutet av nittiotalet att de hade miljöinformatörer, och detta hade nog de tre stora städerna i sverige. Av detta såg jag ingenting. Helt bortkastade pengar.
Man kunde satsat dessa pengar på ett elefanthus i Eskilstuna Zoo istället. Det skulle barnen tycka vara roligt, att se en glad elefant. Som hade ett nytt hus.
Det var hårresande att resa i östeuropa ur ett miljöperspektiv. Om man nu inte är miljöinformatör i göteborg utan följer den politiska debatten i europa.
