På bussen mellan nyköping och oxelösund kom det upp en barngrupp från daghemmet. De hade varit på utflykt. Och ibland behöver vi en påminnelse om att det alltid finns någon som är bättre, än du själv. Denna dag var det treåringar. Som morskt och kavat klättrade upp alla trappstegen gick bak i bussen, spände fast säkerhetsbältet och med munter och positiv attityd betraktade landskapet utanför fönstret. Fröknarna hade lärt dessa barn att åka buss, som man ska. Det är inte alla som kan det.
Två mammor klev på med barnvagnar. Bar de två vagnarna uppför de fyra trappstegen och vaktade samtidigt sitt barn så det inte skulle falla. Södermanland är en glesbygdskommun med småstaden som tätort. Jag kan tänka mig att mammor tycker att på och avstigning kan vara besvärligt. Man är inte lat, men rädd att barnet skall falla eller bli rädd. Så är det.
Det är inget straff att ha barn. Man har begränsningar och dessa unga mammor är i sin fulla rätt att utnyttja bussen för att besöka en stad, men varför skall det vara ett orosmoment.
Dagisbarnen är robustare. De hade åkt detta förut och visste att de inte skulle falla. Och de gjorde de inte heller.
Och denna dag var busschauffören försiktig och väntade tills barnen satt sig, det är inte alla som gör det. det finns busschaufförer som finner en poäng i att gasa på, rivstarta, stänga dörren framför näsan på små barn. De jävlas på arbetstid. Varför.
De barnen i denna buss har inte upplevt detta. Och vi får hoppas att yrkesmoralen i södermanlands länstrafik håller en hög standard. Men man kan fundera.
Bussfärden var en munter upplevelse och alla i bussen uppfattade svensk barnomsorg som den ska uppfattas, en kvalitetsprodukt med utbildad och kunnig personal. De kan sina grejer.
Det finns inget att förhandla på om det kliver upp en grinig barngrupp, personalen pratar i telefon och en förskrämd praktikant i tygskor vimsar runt i bussen, och skall hjälpa till.
Folk uppfattar detta som ett skämt, de har inte världens förtroende och att sedan på detta komma och gnälla om jackor för timmen av utevistelsen på daghemsgården, glöm det.
Det finns inget att förhandla på. Kvadratmeter per barn, personal per barn under dagen, löner.
Ingenting.
Man har försatt sin chans, har man inte folks respekt och förtroende kan man glömma sina intentioner. Det blir förort. Två outbildade, halvspråkiga personal som inte kan gå ut med barnen för de lyssnar inte. Lyssnar inte på vadå?
En pappa mötte upp vid hållplatsen och han var glad att se fröknarna, han uppmärksammade var och en och sedan uppmärksammade han sitt barn. Detta är svensk kutym. Detta är en naturlig fostran. Pappan visar respekt för fröken och lär barnet att visa respekt för fröken. Han är inte fröken och skall inte uppmärksamma de andra barnen. Det är inte normalt. Om något barn frågar något, svarar han såklart. Men han är där för att hämta sitt barn inte leka med barnen.
Tydliga roller ger en trygghet för barnen. Vuxen pratar med vuxen och barn med barn. Logiskt. Så skall det vara. Och alla mår bra. Det är naturligt.
Mötet är viktigt. På morgonen, det finns mammor som tydligt låter barnen förstå att detta är en farlig plats. Orolig, vimsar för att barnet skall bli osäkert, och detta får man som personal ta tag i. barnen är som de är, men föräldrar. Och detta vet all utbildad personal.
På kvällen när de skall hämtas finns det de föräldrar som kastar sig över barnet; räddad. Att du klarade denna dag nu måste vi skynda oss hem, ut från denna plats och hem till tryggheten.
Jag var lite sån. Nonchalant på morgonen och beskyddande i överkant på kvällen. Varför trix och knix bara.
Det enda man skulle kunna påpeka var att ett barn inte direkt gick bak i bussen utan stannade vid varje människa och uppmärksammade dem. Han log eller sa hej.la huvudet på sned. Varenda en och detta kommer hemifrån, det förstod man. Där skall varje individ ha sin kvalitetstid, det var så uppenbart. Och fröken fick hämta honom, men förklarade inte varför han måste sätta sig, bältad. För att inte ramla när bussen sätter igång. Annars helt ok.
Det finns lite olika tekniker för hämtning av barn kvällstid på dagis. En del skickar ut barnet att möta föräldern, då man anser att familjen är primärt och dagis är bara en resurs. Sedan finns det de daghem där fröken och barnet går ut och möter föräldern för att övergången skall bli naturlig. Och så finns det de daghem där verksamheten avstannar när en förälder kommer in och det är minst bra tycker jag.
Det man inte tycker om på dagis är käcka pappan som sätterigång lekar eller berättar underliga historier för att bli populär. Det är töntigt. På dagis är vuxen, den vuxne och barn är de små. Tråkigt men det fungerar.
Att byta roller i daghemsgruppen är ingen idé. Barn har inget reversibelt tänkande. De blir enbart förbannade. Rollspel får du göra i den inre vänkretsen, inte på jobbet.
Och i singelförälderns familj och i enkönade familjer är relationerna topptrimmade och i de etablerade familjerna är det order-kontraorder, dubbla budskap, dubbelmoral och skenhelighet som präglar relationen förälder-barn. Det finns undantag men i princip är det så.
Jag är så glad att jag slipper.
