Mitt starkaste reseminne
Vi befinner oss i sarajevo, bosniens huvudstad. Det är slutet av februari eller början av mars är 2010. Solen skiner och det är lövsprickning. Sarajevo ligger i en gryta med bergen runt omkring. Vi befinner oss på en enkelriktad gata. En östeuropeisk gata med en smal trottoar, asfalten är sprucken lch det är stora hål och gropar i asfalten. På en sidan står alla bilar parkerade uppe på trottoaren och på andra sidan är det ett plank med skyltar. Livsfarlig, området är minerat , tillträde förbjudet.
Och i detta kommer en kvinna med tre små barn gående på gatan, för trottoaren är ockuperad av bilar. Hon ska göra några ärenden i staden och barnen fick följa med. Kanske handla något. Kanske gå på ett café, eller köpa glass.
Här har tiden snurrat in sig i en märklig tidsförskjutning.
Bilarna är av gammal modell och med dåtidens avgaser. Kvinnan är nutid med tre små barn och en dag på staden. Solen skiner och det är inversion, luften är tjock och man känner att det är dålig luft. Pollenhalten var hög denna dag, detta är moderna storstadsproblem. Också dessa minerade områden som en femtionårig påminnelse om den fruktansvärda tiden. Man startar krig för att de ekonomiska hjulen skall rulla. Men var är de pengarna. Staden är inte minsanerad. Luften är förorenad av ålderdomlig teknik. Jag står där i solen och ser dessa fyra gestalter komma gående. Det är overkligt. Man förstår. Man ser och man registrerar, men man vill inte acceptera. Man vill inte tolerera.
Att europeiska minderåriga barn skall ta sig fram på gatan för att trafiken är oorganiserad. Att treåringar skall gå en meter från ett livsfarligt område. Att treåringar skall promenera på gatan bredvid ett livsfarligt område och andas en miljöfarlig luft. På kvällen när de tvättar sig är vattnet svart av föroreningar. De är minderåriga. De kan inte förhandla. Det är deras livsrum. Det är deras livsvillkor. Och man kan säga att et är föräldrarnas ansvar, och då är man dum, och är man dum skall man inte vara i europa. I europa måste debatten vara verklighetsförankrad. Luften i de östeuropeiska stora städerna är under all kritik. Den är hälsovådlig. Och det är privatbilismen. Och det är en amnlig företeelse.
Vattnet i de floder som rinner genom städerna är under all kritik. Avlopp och hushållssopor. Och de minderåriga barnen uppfostras i hemmet av en äldre släkting, i regel. Daghem är inte så attraktivt, utan man vill att barnen skall vara i hemmet som små.
Detta är inte europa. Detta är något helt annat. Det finns politiker i dessa länder. Det finns journalister i dessa länder. De arbetar exakt efter de demokratiska spelreglerna. De har en exakt kunskap om vad som skall göras och det är information, det är politiska beslut och det är lagförslag. Men folk läser inte tidningarna, och folk läser inte informationen. Folk stänger av tv eller radio eller byter kanal när denna typ av information ges. Man gör som man vill. I en demokrati.
Man kör bil precis var man vill i en demokrati. Man parkerar precis var man vill i en demokrati. Man har sina rättigheter.
Och om man vill kasta soppåsen i floden så gör man det, nattetid. För att spara in sophämtningsavgiften. I en demokrati.
Alla måste förstå att detta är frihetsälskande människor. Detta är fria viljans lakejer där varje individ är ditt eget samhälle och det finns ingen förståelse för den gestalt som står bredvid dig i kön till kassan där du skall betala dina öl eller din alkohol för att sätta dig i bilen och köra hem, utan glasögon. Det är klart att du har körkort. Vad har du med det att göra?
Och kvinnan gick på den enkelriktade gatan i sarajevo med tre små barn, med bilarna i ryggen.
