Barnkultur som tillväxtmotor i samhällsutvecklingen
Regeringen fastslår att:
Barns och ungas rätt till kultur innebär både att få uppleva professionell kultur av hög kvalitet
och att ha goda möjligheter för att utveckla sitt eget skapande. Att skapa, få uttrycka sig och ta
del av andras skapande ökar vår förståelse av oss själva och av omvärlden. Det bidrar till
reflektion och kritiskt tänkande. Att lära känna kulturarvet och förstå historiska sammanhang
stärker identiteten och ger perspektiv på tillvaron. Det är viktigt att den unga generationen har
de redskap som krävs för att möta morgondagens behov. (Kulturdepartementet, 2009 b, s 1).
Detta är ett regeringsbeslut. Och de platser där detta regeringsbeslut skall infrias är hemmet, skolan, barnomsorgen, föreningslivet och fritidsgården.
Vad är professionell kultur?
Vad är kulturarv?
Vad är historiskt sammanhang?
Det finns grupper i svenska samhället som har svårare att få professionell kultur. Det finns barn av grupper i svenska samhället som har svårare att få redskap att förstå sitt historiska sammanhang, sitt kulturarv.
Det finns barn i svenska samhället som inte förstår de ovan nämnda rader, och det finns barn som har vuxna runt sig som inte heller förstår de rader ovan.
Och då blir frågan, vems är felet. Är det fel på regeringen?
Skall vi fly och kämpa för våra rättigheter, eller skall vi låtsas som detta beslut inte finns. Och vad är rättighet som barn.
I det mångkulturella samhället pratas mycket om kultur, och detta likställs med musicerande. Man dansar, eller spelar ett instrument eller sjunger.
Och detta sker ofta på amatörnivå. Man tycker det är kul att bilda ett band. Man tycker det är kul att lära barn dansa.
Och det finns grupper av barn i det svenska samhället som har svårare att nå den professionella kulturen av hög kvalitet.
Och kvalitetsbegreppet är definierat. Det finns en definition på vad hög kvalitet inom professionell kultur innebär.
Hur kan den gruppen som har svårare att nå professionell kultur se ut.
Det kan vara barn i glesbygden.
Det kan vara barn som fostras i hemmet, tillsammans med många syskon.
Det kan vara områden där kulturen enbart vänder sig till vuxna
Och det kan vara områden där man föredrar sina egna resurser för att man vill ha kända ansikten bland de boende.
Och ändå står det ett regeringsbeslut. Som svenska politiker skall följa.
Städerna göteborg och malmö har stadelspolitiker som skall vara nära de boende, fungera som en länk emellan folkets röst och maktens röst. Men gör den det?
Är det regeringens fel?
Är det folkets fel?
Eller kan man påstå att stadsdelspolitikerna inte är kompetenta att sköta sitt uppdrag.
Det finns stadsdelar i dessa städer som till punkt och pricka sköter sitt uppdrag. Och det finns stadsdelar som har en egen linje i kulturdebatten. Och det bildas en orättvisa i kulturmötet.
Samma stad får olika definition på vad en kultur kan vara.
Är det barnens fel? de som inte läser regeringsbesluten?
Eller är det medborgarkontorens fel som inte läser regeringsbesluten och informerar de boende om vad regeringen har beslutat.
I staden malmö stadsdelen rosengård. Har ett stort bibliotek och där finns utställningar, barnen har sitt och de vuxna har sitt. Limhamn och bunkeflo har sina bibliotek och sina aktiviteter för barn och ungdomar. Men det finns andra områden, där amatörismen har fritt spelrum. Skapandet på sina egna villkor?
Barn och ungdomar skapar. Hittar de ett kritiskt tänkande och en form för reflektion. Eller hur formas dagens barn och ungdomar i malmö idag. Är de en tillväxtmotor för framtiden.
Eller hammarkullen i göteborg med sin karneval. Hammarkullens bibliotek lades ner på grund av bristande besöksunderlag.
Det bildas en orättvisa. Och svenska regeringen har bestämt, och då får andra grupper ta över.
Samhället finns inte.
Barnomsorgen, skolan föreningslivet och hemmet. Klarar de av att kompensera de tjänster som biblioteket förmedlade?
Man kanske skall fly och kämpa för att ge sina barn en rättvisare framtid, kämpa emot regeringen.
Man tröttnar. Stadsdelsreformen är inte logisk, inte konsekvent och definitivt inget att vara stolt över.
