Det moderna samhällets konstitution
I dessa eurokrisens dagar finns det anledning till ene analys av europa som bärande investering.
Om man blir tillfrågad om investering, gör man en analys.
Det första man kontrollerar är infrastrukturen.
Vatten, avlopp, energi, och kommunikationer om man finner att dessa kriterier uppfylls och kan exploateras, söker man vidare.
Arbetskraftens sammansättning. Demografi, tillväxt och utbildning. Och man studerar även hur skolsystemet är uppbyggt, detta för att undersöka potential för att införa ny teknik.
Finner man att detta är en region med arbetskraft som man kan exploatera så går man vidare.
Kultur, religion och traditioner. Går de religiösa restriktionerna att förena med företagets policy?
Är kulkture i en uppåtgående fas eller nedåtgående fas, populärkultur, covers och kariokee, eller är den kreativ, tekniskt innovativ, samt vilka traditioner finns inom arbetet, arbetsdagens längd, fackföreningar rester, sjukvård.
Finner man att detta går att exploatera, så vill man exploatera.
Men det regioner som uppfyller dessa kriterier vill sällan ha utomstående iinblandning, dessa regioner anser att de är självständiga och klarar sin ekonomiska utveckling i förhållande til samhällsutvecklingen.
Här i spanien är infrastrukturen utan klander. Religion, kultur och tradition är inga problem. Och ändå blir det inga investeringar.
Då får man titta på arbetskraftens sammansättning, och här har vi svaret. Demografi. Tillväxten sker genom utomeuropeisk invandring, utan utbildning och utan kapital.
Deras förmåga att tillgodogöra sig ny teknik blir nu individuell. Det finns individer som fattar direkt, och det finns individer som har kulturella och religiösa hinder för att tillgodogöra sig ny teknik och arbetsplatsregler.
Då är denna grupp dom arbetskraft inte intressant, ur företagssynpunkt. När arbetskraften inte klarar av sina arbetsuppgifter utan organiserer systematiska förföljelsekedjor istället för att sköta sitt arbete, är saken klar. Detta vill vi inte delta i. spaniens hotell och restaurang,personal har fullständigt raserat förtroendet för landet.
Vi den monetära unionens införande visste man detta, och ansåg att flöden inom unionen kunde vara en väg att hålla levnadsstandarden på en europeisk nivå. Och dessa flödebn kan ske genom handel, eller turism.
Och nu inträder lokalbefolkningens beteende. Man börjar sälja dåliga produkter och dåliga tjänster och stjäl och är arrogant, och detta för att man inte förstår hur samhället är uppbyggt.
Man har en åsikt. Man tycker inte om turister. Och nu behöver man inte vara en einstein för att förstå varför östeuropa har en struktur den har. Varför spanien som turistland är ett före detta och frankrike behöver lugn och ro,
Och hur uppstår dessa beteenden?
Hur är arbetskraftens sammansättning beskaffad. Denna privata organisering om att backa upp varandra ger en fokus på vänner och inte på tjänstekvalitet.
Och om man säljer tjänster med dålig kvalitet försvinner efterfrågan på tjänsten men utbudet blir kvar. Och för turistsektorn innebär detta tomma hotell. Och detta leder till ökad arbetslöshet. Men de tomma hotellen med dålig kvalitet för att tjälpa en vän istället för att sköta sitt arbete, innebär också att den sektor med restauranger och caféer, som svara emot de fullbelagda hotellen plus lokalbefolkningen nu hamnar i en position av tomma bord.
Lokalbefolkningen kan inte fylla det behov som turismen skapat. Det är orimligt. Nu faller två sektorer och lokalbefolkningen har erövrat sin stad. Med hög arbetslöshet och stängda hotell och restauranger eller en kraftigt försämrad tjänstekvalitet.
Och att arbeta bort ett dåligt rykte, det tar tid. Och många ekonomiska projekt uteblir på vägen. Man har försatt sig i en situation som kan vara bra. Staden är ingen turistort, och de arbetstillfällen som skapas är småskalig industri eller livsmedelssektorn. Och informationen försvinner som turister delar. Man blir isolerad. Och detta är en självvald isolering.
Staden har lite pengar, man har mycket tid och känner varandra.
Och alla vet att är man så fräck att man avstår från att sköta sina arbetsuppgifter så anser man sig vara så trygg att det inte går att byta hotell. Det fattar man om man är så kreativ att man själv kan boka ett hotellrum och köpa en biljett på buss och tåg.
Och man är också så pass rakryggad att man inte accepterar detta arrangemang. Slltså vänder man sig till högre instans.
Det kan vara journalister det kan vara EU-valda politiker, eller internationella kontakter i en annan bransch. Man går självklart inte till polisen, det är uppenbart att detta som man anser smarta arrangemang får konsekvenser.
Och där är vi nu. Östeuropas turismström avstannade. Man har lite pengar, mycket tid och känner varandra. Det var redan en hög arbetslöshet, och man förstod inte vikten av informationen. Nu reser man till västeuropa och försöker på alla sätt bygga upp en relation. Men det går inte. Det finns inget att bygga på. Europa har redan ett rykte om sig att ha en opålitlig och olojal arbetskraft. Europa har ett rykte om sig att ha en arbetskraft som inte har social kompetens, politisk kunskap samt har en dålig skolutbildning.
Spanien och grekland som tidigare varit turistmetropoler, har i eurokrisens dagar svårt att skapa efterfrågan. Utbudet finns men efterfrågan saknas.
Man betalar inte för att bli oförskämt behandlad, få väskan genomsökt och sängen utlånad under promenaden till stadens museum. Det är inte logiskt.
Och detta är metoder som använts i Afrika och används i Latinamerika, och dessa ekonomier är inte välskötta. Detta är inte Afrika, detta är inte Latinamerika. Detta är Europa.
Och vi har en arbetskraft som inte klarar av sina arbetsuppgifter, inte klarar av att läsa de nya regler som instiftas, och inte klarar att följa samhällets utveckling. Man har inte förmågan att tänka i flera led. Och detta är en förutsättning för att man skall kunna vistas på europeisk arbetsmarknad. Att om man gör egna lösningar, så får detta konsekvenser för branschen. Dessa lösningar kan vara bra och de kan som i Europa vara dåliga.
Och lokalbefolkningens agerande, att på gatan ha en slags uppfostrande roll av turisten. Att utifrån sina impulser med olika knep uppfostra en främmande människa, som man aldrig sett förut, man kan inget om bakgrund, kulturell status eller utbildningsnivå. Och det ingår inte i hotellpersonalens arbetsuppgift om att informera om gästers vanor och ovanor. Det är förbjudet.
Och det ingår inte i hotellpersonalen att undersöka gästens laptop eller resväska för att informera lokalbefolkningen om gästens, ja vadå.
Detta kan man göra i Afrika och i Latinamerika. Men inte i Europa. För då får man inga gäster. Man fyller inte kraven på tjänstekvalitet. Man säljer en integritetskränkande tjänst och det var inte detta man betalade för.
Och andra branscher reagerar. Man sätter upp juldekorationer fel, man slaskar ner kulturen. Man dansar fel, man spelar fel osv.
Och den ekonomiska vinsten uteblir. Man har sålt dåliga tjänster, och har lämnat den europeiska arbetsmarknaden och gått in i en lägre nivå. Och den vill ingen betala för. Man stannar hemma och är med sin familj, eller läser ett språk på hemmaplan, man renoverar eller gör om trädgården. Man går med i en politisk förening. Och lägger sin kritik på EU:s skrivbord.
Detta är min åsikt. Den enda turism som finns i Östeuropa idag är folk som är där för att handla billig sprit och billiga cigaretter, för att smuggla till hemlandet. De sover i bilarna och har mat med sig. Det säger väl allt.
Under min tid i Zagreb, Kroatien handlade jag mycket av tre kvinnor som hade en tyg affär. Detta var en underbar affär med kvalitetsdagar och ett utsökt sortiment. Dessa kvinnor var skräddare i forna jugoslavien, och hade goda relationer med sina leverantörer som de haft i alla år. Detta finns inte kvar idag. Det är jag övertygad om. Det var för bra. Dessa kvinnor hade en affärsidé och de hade en känsla för trender, mode. De kunde branschen. Men det är nytt nu. Jag är övertygad om att efter min utresa ur landet satte hyenorna igång. Och nu säljs hemsydda kläder i affärer. Och hur skapades den efterfrågan?
Här i Spanien finns det två branscher som alltid kommer att uppleva. De är inte konjunkturkänsliga och de säljer kvalitet. Det är kakelsättarna och det är järnsmidet. Utsökta produkter som säljs med tjänstekvalitet. Kaklet har traditionella mönster och vi får anta att det är detta kunden vill ha. År efter år. Det är lätt att reparera, om det skulle hända något. Allt kakel sitter som det ska, år efter år. Generation efter generation. Och spanjoren är fullständigt nöjd med sitt köp. Och likadant med smidet som har i fönstergaller och trappräcken. Det är konstigt.
Man får väl anta att detta är en bransch där man håller efter varandra och amatörer ses inte med blida ögon. Man är rädd om sitt rykte, och då överlever man.
Jag kan inte tänka mig att det ligger en enda skrivelse om kalkelsättarnas arbete på EU:s skrivbord. Utan man är nöjd med det arbete som utförts. I Spanien. Tradition, yrkesskicklighet och tjänstekvalitet.
