Min tanke med bilbao var att denna slitna industristad skulle vara som en igenkännande signal till de östeuropéer som följt efter mig under tiden i spanien. Så de skulle känna igen sina betonghus, vattenskadade och i starkt behov av renovering. Dessa östeuropéer som haft en slags mission här i spanien att informera om min person. Vem jag är och vad jag tycker. Och det spanska folket kunde bilda sig en uppfattning om sverige.
Spaniens skolsystem måste vara i stort behov av uppdatering. Sanningshalt, informationskällans ursprung och karaktär bör ge en ledtråd till nivån i östeuropeisk debatt och arbetskraft. Och dessa östeuropeer vandrade lydigt och snällt efter i Bilbao och malligheten avstannade när kvarteret såg ut som hemma. Hemma i polen eller Slovenien. Man mindes lukten i betonghusen. Elen är dragen på fasaden, fönstren otäta och det är lyhört. Man fick liksom bilder i huvudet om hur livet såg ut innanför betongfasaden. Det spruckna fönstret. Och nu förstod de att spanska människro har en TV. Man vet hur det se ut i östueropa. Man vet hur den lilla människan har det i östeuropa. Och den tionde december var det då Nobelfesten. En svensk företeelse. Och ingen spanjor , ingen bask, och ingen östeuropé fick pris i år.
Men en svensk älskad poet fick litteraturpris. Och vi i sverige är stolta över att poesin uppmärksammas, att man förstår dynamiken och kraften i denna form av det skrivna ordet. Poesins styrka och teknik skapar en empati, en förståelse för andra människors livsvillkor.
Och östeuropéerna som inte frågade en gång: hur mår du? Och östeuropeerna som inte en gång vidrörde svenskt författarskap. Och att se dessa blonderade kvinnor med mobilen i högsta hugg vandra runt i sevilla granada, cadiz, totalt befriade från varje uns av historisk förankring. Man fick en känsla av att de trodde det var kulisser som byggts upp för att matcha deras uppdrag. Man fick en känsla av att de inte visste att det bor människor här. Människor som ser, uppfattar och beskriver verkligheten själv. Människor som kan tänka en tanke själv. Människor som kan bilda sig en egen uppfattning, och se när en blomma behövs vattnas, en väg behöver åtgärdas eller ett barn behöver en tillsägelse för att den tappat greppet om verkligheten.
Jag jobbar i sevilla, sa mannen utanför stationen i madrid. Och alla visste.
Du kan inte arbeta i sevilla. Du pratar inte spanska. Och du kan inte klä dig, som folk. Det är tjugo procent arbetslöshet och ingen anställer svart arbetskraft i denna situation. Och ingen anställer en polack. Det skulle inte vara politiskt korrekt. I svenska ytterområden, de sk förorterna är det inte säkert att man vet att thomas tranströmer fick nobelpris i litteratur. Och att man läst en poet på det svenska språket. Helt otänkbart. Men man kan uttala sig om svensk intelligens. Svenska traditioner, och hur en svensk människa är. Det är skrämmande. De förstår inte själva hur tunn och overklig deras argumentering är.
