När jag bodde i göteborgs ytterområden fann jag att det var bäst att ta sedan dit man kommer och den göteborgska humorn är ju ett flaggskepp. Så jag hade alltid lampan tänd nattetid, för att introducera skämtet
där et är tänt har jag släkt. För att optimera skämtet hade jag en tvättmaskin i lägenheten, lägenheterna var nyrenoverade och jag ville kontrollera stammarna.
Detta är skämt runt den sk svågerpolitik som förs över hela göteborgs organisering. Men de fattade inte detta.
Ytterområdets politiska elit befarade en vattenläcka. En översvämning. Göteborg behöver vatten.
Att renovera är en livsstil. Man samlar material och sedan är man kreativ sommartid. Med bar överkropp och ölburken i näven, fixar man i hemmet. Gör egna elinstallationer. Det är trendigt. I ytterområdena i göteborg, och glöm nu inte att släcka lampan.
Arbetarrörelsen, miljörörelsen och kvinnorörelsen har tagit sin hand ifrån detta.
2011 gick fredspriset till tre kvinnor. en från afrika en från iran och en från yemen. Vackra stolta kvinnor som emot alla odds vinner folkets förtroende och internationell respekt. Och vi gläds åt dessa tre kvinnors framgång.
Men myntet har alltid två sidor, en framsida och enbaksida. Vi får komma ihåg att dessa kvinnors framgång inte alltid är av godo. Det finns alltid elaka tungor, avundsjuka och missunnsamhet. Deras fortsatta arbete kommer att visas en helt annan sida av dessa länders fram för allt kvinnogrupper. Och hur utnyttjar vi den kraften?
Hur spelar vi ut dessa avundsjuka, fixerade och avundsjuka kvinnor i ett samhälleligt perspektiv. Ska någon guida dem i hur man söker information? Skall någon guida dem till skolporten. Det är inte säkert att världen förstår att dessa avundsjuka och missunnsamma, nyfikna kvinnor egentligen är en gudomlig gåva till mänskligheten. De lagar säkert mat och tar hand om sina barn, och detta skall vi uppmuntra. Hur använder vi dessa bittra, avundsjuka, nyfikna, skandalhungriga, missunnsamma kvinnor bäst.
Nu rockar det loss. Fixa städmaterial. Det ska vara rent .
