På tåget emellan avignon och dijon en söndagskväll möter man olika sorters människor, och även en grupp unga män. Jag har inte riktigt mött dessa unga franska män tidigare, jag vet inte varför.
De är födda här i frankrike och skall väl troligen ta över makten i frankrike. Tjugo till tjugofem år. Ganska avskalad look, snaggat hår, diskreta färger och kläderna skall inte synas, de skall vara funktionella.
Jag känner inte deras historia, men man känner igen dem. Kanske kommer de från en förort i en fransk stad, troligen. De kan slåss och de har rätt attityd. Väcker aldrig mer uppmärksamhet än de ska.
Jobbar sig inte. De observerar och analyserar. Jag tycker om dem.
De har sett vad de ska av turkar, araber, afrikaner och finner inte detta exotiskt. De bara är, och självklart kände vi alla med den svarta kvinna som dödstrött satt och sov på vägen emellan lyon och dijon.
I avignon fick jag uppgift om att tåget till Lyon var fullsatt och det gick inga andra tåg än dessa. Och där på tåget i dijon stannade tåget i lyon. Detta är att sälja en dålig tjänst. Vi får anta att denna kassörska i avignon ansåg sig lite förmer än andra och ville skoja på arbetstid, det får man göra om man är riktigt ointelligent.
Denna kvinna vet alltså inte att hon är i tjänst. Hon skall vara lite lustig. Jag vet inte hur TGV:s ekonomi ser ut, men jag skulle aldrig anställa ett sådant vrak. Hon passar i en sexshop i östeuropa. Varför skall man behöva ta sånt i europa. Hon var ologisk och obekväm.
Är jag sexistisk? Det får man vara om man inte vet bättre.
Dessa unga män. Vem ser till deras kultur. Vad är deras kultur? Arkitektur finns det en arkitektur som anpassas efter deras avskalade smak. De är inte spetsgardiner, järnsängar och trägolv i monmartre. Men de är.
Musik finns säkert. Litteratur. Vad läser dessa unga män? Troligen inte dagstidningar och troligen inte poesi.
Vad har de för konstideal. Troligen graffitti. Och de möbler med märkliga vinklar och vrår passar inte dem. De är för krångliga. Detta är unga män och jag finner deras åsikter, deras attityd mycket intressant. Men de skriver inga reportage i le figaro, inga noveller. Men de måste ha en uttrycksform. Hur visar dessa unga män sin glädje, sin vrede, och vem bryr sig?
De är en ganska stor grupp i samhället. De har gått ut skolana och de arbetar kanske, eller inte. Denna söndag satt de på tåget emellan avignon och dijon.
Och vad jag har sett på fransk TV, så är detta inga soffliggare som slötittar på TV en hel helg. De skulle inte klara av detta.
Och fransk modern konst, fotografiet. Tappra fotografer porträtterar minoritetsbefolkningar och kåkstäder för att väcka debatt. Detta passar inte denna generation. De har sett detta redan och tagit ställning. De skriver inte poesi. De målar inte graffiti på muren vid järnvägen. Hur uttrycker de sig. De pratar med varandra.
Och det accepterar man i frankrike, att en ung generation bara pratar med varandra. För de bråkar inte i bostadskön. Men de har en kultur. Lite sport, lite kampsport, lite krig och lite känslor, och en mängd observationer av samhället, och en mängd analyser av samhället som de bildar sin uppfattning om. Sina politiska värderingar och sin tanke om framtiden. Och ingen bryr sig? Man känner inte dem.
Det är oförskämt. De kanske kan prata. De kanske kan skriva, de kanske kan måla och kanske är de helt nyskapande. Men ingen bryr sig.
Dessa unga män har inte tagit på sig världsförbättrarkostymen och skall automatiskt delge omvärlden sina åsikter, men kanske de borde.
Jag känner instinktivt att de har en analysmodell som man borde ta i beaktning. De lever snabbt, de observerar snabbt, och får de bara rätt matchning så är detta morgondagens lejon.
Jag träffade dem på tåget emellan avignon och dijon. Jag har sett dem kanske i madrid, kanske på en tågstation, kanske.
