Svensk skola är i kris, betygen sjunker och bildningsnivån sjunker. Samtidigt som det finns allt mindre resurser att specialbehandla vissa fenomen.
De OBS-klasser som fanns när jag var liten är borta nu. I dessa klasser gick de busiga barnen, de barnen utan gränser och med ringa stöd hemifrån. Att vara bråkig kan vara både positivt och negativt, och med en föräldrainsats på hög volym kan familjen själv klara upp sin obstinata telning. Då föräldrar inte når fram sätts särskilda insatser in och det kan vara av varierande art.
Vi tittar på det som sker innan skolstarten och finner daghemmet. De flesta för att inte säga alla har en helt annan tolerans, en helt annan diskussion om gruppens tendenser. Man strävar efter en förståelse för varndra och lägger ner mycket tid och kraft att förklara och förstå varför saker händer i gruppen. Och detta blir barnen vana vid. Att de vuxna reder ut konflikten. Den får inte fä fäste. Konflikten får inte bli normativ. Och på daghemmet är det fröknarna som är förebilder och dagisfröknar kan vara mycket stränga för de har barnens bästa framför sina ögon. Och de har rutiner och de har en planerad dag där kunskapsinlärningen går från ett lägre till ett högre stadium. En ordad institution. En professionell och institutionell uppfostran för att skapa goda medborgare.
Man är van att förhålla sig till gruppen.
Men om man i Sverige kommer från ett daghem där personalen väljer att ha ett personalsolarium i daghemmets lokaler där kommunen betalar elräkningen, istället för att använda rummet till den enskilda planeringen eller samtal med föräldrar som det var tänkt och hävdar att det är kulturellt att se fräsch ut, och detta innebär att vara solbränd, påverkar detta självklart barn och föräldrars syn på kultur. Det måste man komma ihåg.
När skolstarten kommer lämnas barnen till sig själva. Det finns fröknar och det finns rastvakter men det finns ingen kontinuitet på samma sätt som på daghemmet, där samma personal var med överallt under arbetstid.
Och barnen skaffar sig egna förebilder bland gruppen, bland klasskamrater. Och man tycker som NN, och man gör som NN för att man är liten och för att det bara blir så.
De barn som har mycket stöttning hemifrån, har koll på vad som händer och kan ta över dagisfrökens roll och förklara och förstå, men det finns barn som inte har det så.
När skolan sedan börjar anställa outbildad personal, när kulturer skall styra undervisningen. Man ska inte ha skolavslutning i svenska kyrkan för att somaliska barn är muslimer och de kan inte besöka en svensk kyrka, tappar skolan sitt kulturella fotfäste. Och när dessa kulturella restriktioner styr undervisningen, utan att hänsyn tages till landets skolsystem, landets pedagogiska mönster blir skolan kaotisk. Svenska barn känner sig förfördelade i sitt eget land. Och man ska visa hänsyn och man ska inte ta hänsyn. Skolan blir otydlig och ger ett missvisande budskap. Och självklart sjunker förtroendet för skolan som institution, från föräldrar och elever. Det är självklart.
Och kan inte skolan förmedla sin roll tydligt och klart återspeglar sig detta självklart på respekten för lärare, och för kunskap.
Det är långt ifrån alla svenska föräldrar som varje sommar packar väskan och reser runt i europa med barnen för att de ska lära känna de övriga eu-länderna, man kanske borde men har inte den traditionen. Man bokar en resa i resebyrån, eller besöker släktingar eller sommarstugan.
Och nu skall man in på universitetet, i bologna projektets regi och ämnar söka erasmus stipendium för att studera i en annan stad, i ett annat land.
Och det är säkert en erfarenhet som man inte vill vara utan. Frågan är om studierna är fokus eller om det är att bo utomlands under ett år. Och frågan är om universitetet kan hålla sina kvalitetsmål med dessa nya premisser för undervisningen.
Jag är osäker på att alla unga människor i sverige har den stabiliteten att i unga år hantera en ny kultur, ett nytt språk och en krävande studietid. Det är möjligt att jag har fel, men jag tror inte detta.
Min fundering blir hur kvalitetsmålen skall formuleras. I sverige har under årens lopp diskuteras dialogpedagogik, föreläsningar, salstentor, gymnasieeleverna har dålig förkunskaper i matematik, trots att de har höga betyg.osv.
Språkligt sätt så är det stor skillnad på att lära sig språk av födsel och ohämmad vana eller genom lektioner i en skolsituation. De språkliga konventioner som ingår i språket ger ett kontextuellt sammanhang men även ett kulturellt förhållningssätt.
Är tid och rum en kulturell konstruktion. Det vetenskapliga arbetssättet har metod, källa och teori som övergripande verktyg för att undersöka verkligheten. Och det finns vissa grundantagande i vetenskapen, de fysiska lagarna, logikens lagar och empirin osv.
Men hur beskrivs de i olika språk. Vilka konsekvenser får de i ett kontextuellt sammanhang och i ett kulturellt sammanhang. I ämnet ekonomisk historia, dit jag får anse mig tillhöra används texter och statistiskt material och i de äldre skrivna källorna finns en helt annan ton, en sk författarton som speglar samhällets språkliga konventioner i en annan tid. Och så är det i alla länder.
Och så likställer man objektiviteten med statistiskt material för att undvika missförstånd. Men jag är ganska övertygad om att den utländska studenter är mer diskursorienterad. Man vill veta hur det var, och hur det beskrevs och hur man förhöll sig till olika fenomen i det nya landet.
Och för de inhemska eleverna blir detta övertydligt, ”det vet man väl”.
Och undervisningen skall leda från ett lägre till ett högre tillstånd. Det vet man väl.
Och här kommer det:
Universiteten behöver europakunskap med specialinriktning. Och hur denna europakunskap skall se ut kan jag enbart ha åsikter om.
Om detta skall ske per fakultet, eller om man skall ha en baskurs på fem poäng sär land för land tas upp med likadana kriterier. Men man måste skapa en gemensam plattform för nivåns ingång. Och det är inte samma sak som att i spenien pratar man spanska och katolicismen är huvudreligion. Största dagstidning, och man har de och de industrierna. Valutan är euro och man dansar flamenco. Och spanjoren tycker om fotboll och tittar mycket på TV.
Om jag var lärare på europakunskapskursen och hade en elev som ville studera i Spanien skulle jag i egenskap av lärare på ekonomisk historiska institutionen i Uppsala bestämma att eleven skulle studera i Andalusien och studera kakelsättarnas verksamhet. Eleven fick själv bestämma om den skulle inrikta sig på kulturella aspekter, synergiaspekter i form av kakeltillverkning, transporter och betydelse för samhället. Så strikt och stram skulle jag vara. Och detta är jag i nuläget ganska ensam om.
Men här skapas en förståelse i två riktningar. Den spanska småskaliga industrin får en förståelse för vetenskapliga arbetet och sverige får en förståelse för spansk småföretagarkultur. Och detta kan leda till ett utvecklande samarbete som gynnar ekonomin. Och det var ju så att vi lever i eurokrisens dagar. Och med detta som bas för elevens tid i spanien skulle det spanska universitetet kunna informera och instruera på ett annorlunda sätt än en allmänt hållen kursplan. Så skulle jag göra. Jag gör avgränsning och bestämmer ämnets karaktär och materialinsamling. Och varför gör jag det?
Det kan hända grejer i studentkorridoren i spanien, tro mig. Det kan hända grejer.
Om eleven skulle få stipendium för att undersöka femton kaktusar i Spanien är mycket tveksamt. Kanske olivodlingar, men kaktusar, jag tror inte det.
Man måste fatta att europa är en världsdel. Men måste förstå att vetenskapligt arbete kräver en kunskap om samhället i stort. Att även om man specialgranskar en del av något, ett fragment så ingår det i ett större politiskt, socialt och kulturellt sammanhang. Och detta måste man känna till över tid och över rum.
