I denna stora, stora stad har man en stor hauptbahnhof. Och man har en biljettförsäljning och man har ICEtåg och man har affärer och caféer, och man har resenärer. Och man har vakter och man har poliser.
Det finns dem som arbetar där och dem som passerar, och dem som väntar på nästa tåg.
Och detta är i ett offentligt rum, med kameraövervakning och tågstationen är ingen ny företeelse. Den har funnits i cirka 200 år. Tågen har ungefär samma utseende och går på räls, och även om tavlan är datoriserad och lyser så är det ungefär samma sak nu som då. Tägen har nummer, en chaufför och en konduktör. Och det finns dem som sitter och tittar på förbipasserande, antingen på caféet eller på en bänk. Man bor i staden och tillhör staden, och i staden bor det mycket folk. Det tycker man om. Och så tittar man på förbipasserande. Det är en livsstil. Varken mer eller mindre.
Och biljettförsäljningen ser ungefär ut nu som då. Resenären säger var man skall och om man skall tillbaka och hur många biljetter man vill ha. Och så får man en biljett och betalar vad den kostar. I tvåhundra år. Och så finns det automater om man har bråttom och det är för lång kö. Detta för att avlasta personalen.
På frankfurt station kan man inte få en karta över tysklands stora städer i turistinformationen. Man kan ha internet i telefonen, men detta måste man se som en privat företeelse. Tjänsten bygger inte på privata alternativ. Man ger ett utbud som efterfrågas.
Om man som resenär vill, under tiden man väntar ladda sin telefon, är detta enbart möjligt där man köper biljetter. Det finns fyra kontakter. I frankfurt. Det finns fetio olika näringsställen med liknande sortiment och fyra kontakter.
Man kan köpa böcker, och man kan köpa halsband och sjalar. Man kan köpa skor, men man kan inte köpa ett par läsglasögon. Ingenstans i detta. Det har hänt att ett par glasögon förläggs eller går sönder eller glöms hemma. Och detta kan man inte köpa på frankfurt tågstation. Och så vimsa det runt folk med eller utan bagage och de ser inte. Ingenting. De ser inte vem som har bråttom. Vem som är liten eller vem som går lite långsammare. Man ser bara sig själv. Man är noga med att gå framför en perosn som har bråttom. Det ser man. Och man ser vem som köpre kaffe och vem som köper ciggaretter.
Alla förväntas ha internet i telefonen, så man kan kolla tågtider och kartor i telefonen. Men alla har inte internet i telefonen. Man kanske medan man väntar vill maila någon, eller studera tågtider längre fram i tiden eller på en annan plats. Och det kan man inte göra på frankfurt tågstation. Man säljer en halv tjänst och alla skall kompensera väntetiden med att äta. Men alla vill inte äta. En del är mätta, en del anser att de kan tugga och inte behöver träna denna rörelse. Men man vill kanske veta hur tyskland stora städer är placerade, eller hur tåget går från den plats man besöker om en vecka då man skall hem. Eller läsa en bok som man köper i bokhandeln. Det kan hända. Emedan man väntar.
I europa där vi har ISOsystem för kvalitetsmärkning av tjänster. Men vi har ingen reklamation av felaktiga tjänster utförda av en tillfällig turist, som ville prova på. De felen får rättas till i andra sammanhang. I hemlandet till exempel.
Och jag tänker. Varför skulle jag i frankrike sätta mig i biljettkassan och sälja biljetter till fransmän och turister. Varför skulle jag det. och vad skulle jag lära mig. Och vid vilken tidpunkt skulle jag förstå att jag inte har rätt kompetens. Och vad händer då jag upptäcker att jag har bristande kompetens. Att jag helt enkelt är för trögfattad för att vara i den position som jag försatt mig i. och detta kan få konsekvenser. Kan få, kommer att få.
