Under ett års tid tog jag mig tid att studera TV. Följa en serie, följa nationellt producerade program, och verkligen titta på reklamen.
Som motvikt till detta använde jag en prenumeration på en dagstidning, bibliotek, badhus samt konsthallen i staden.
Syftet med detta var att undersöka hur informationen ser ut i olika former och var man håller sig uppdaterad.
Och det var självklart på biblioteket som man fick den nyttigaste informationen. Som god tvåa kom dagstidningen. Biblioteket i denna stad har satsat på personal och uppdaterad information. Generöst med tillgång till databaser, nya böcker och tidskrifter och en tillgänglig personal som hjälper med teknik och litteraturval. Här fick alla vad de behövde. Barn, gamla, unga, olika språkgrupper fräsch och trevligt förpackad information i sin frågeställning. Och detta i rena fräscha lokaler som har en speciell attityd.
I dagstidningen som var av lokal karaktär fick man en bred bild av stadens angelägenheter, gärna fokuserad på stadens brister. Byggfusk, orenoverade lägenheter, våld och vad ”den vanliga människan” ansåg om premiären. Med foto.
Men man fick en del ekologiska lagförslag förklarade, och en tydlig layout som underlättade sökandet. Materialet kändes riktat. Redaktionen kändes” ihopsnackad”. Och man sökte artiklar och nyheter som låg i linje med vad man själva tyckte var nyheter. Att snacka ihop sig, ha en gemensam linje. Är detta journalistik? Är detta en plattform för opinionsbildning eller är opinionen redan bestämd? Är opinionen styrande eller är opinionen styrd?
På badhuset kunde man jämföra hur simskolefröken bedrev sin undervisning och hur barnen bemötte henne och svarade på hennes instruktioner. Och man kunde se hur skolfröken bedrev sin undervisning och hur barnen bemötte henne och hur de svarade på hennes instruktioner. Och det var intressant. Simskolefröken var guden och alla barnen gjorde exakt som hon ville att de skulle göra, och alla lärde sig att simma.
Skolfröken var inte guden, hon var mer till besvär hon tjatade om det som de redan visste, och de gjorde sällan som hon ville. Hon var i vägen. Och alla barnen kunde simma.
Konsthallen hade ett antal utställningar under detta år. De var utvalda för att visa på vad som var modernt inom konstvärlden. Lite udda och lite provocerande. Här var det omöjligt att enkelt kategorisera som jag tycker om, jag tycker inte om. Det gick helt enkelt inte. Det tillät inte personalen, och det tillät inte konstnären. Man var tvungen att relatera till det som visades. Man var tvungen att ta in sin egen moral, politiska och kulturella ståndpunkt i mötet med utställningen, samt inta en etisk och estetisk ståndpunkt till det som visades framför sina ögon.
Och det gjorde vi alla, som var på biblioteket, badhuset och konsthallen. Tidningen lästes och jag klippte ut en del intressant reportage för att de var välskrivna, informativa och hade intressanta bilder.
Och så såg jag på TV. Topmodel USA, Canada och Australia, amerikan topmodel var ett spår. Konceptuella program om skönhet och exposition. Och det var intressant, men efter att ha sett fashionTV förbleknade intresset för dessa serier. De känns konstruerade.
Ett annat spår var TV-kockar och varje dag följde vi kocken när han hackade en lök och strödde flingsalt i maten med en uppåtgående gest. Han slipade kniven och det kokades och det rördes. Jag blev mätt.
Ett tredje spår var heminredning. Och en gång om dagen talade inredaren om stressen i projektet, väggar revs och lampor installerades och det tändes värmeljus och kuddar rättades till, fast i olika färger. Och allt andades postorder, likriktning och jag hade sett allt innan i de arkitekttidningar och designtidningar jag läser på biblioteket. Och jag följde tour de france, och fick se hissnande vyer från ett underbart vackert frankrike.
Och jag tittade på resereportage, där en folklig människa som pratade dialekt skulle visa upp sitt resmål. Och det var lite mesigt. Inga helikopterbilder, inga åkningar i zoomen, inga snygga vinklar, utan människan i fokus pratande dialekt och så en vy. Kameran förstörde fräschören, av landet eller miljön. Det väckte inte reslusten eller nyfikenheten. Och det fanns inga anekdoter, det fanns inga umbäranden. Det var billiga reklamfilmer, som svarade på det man ansåg att folk gjorde när de reser. det var: så här såg min amatörfilm ut från resan. Med videokameran. Man kanske skulle ha en kurs i fotografering eller videofilmning i fält istället för svenska folket, så de lär sig, exposition. Resereportagen var inte intressanta.
Och så var det nyheter, en reporter informerade om dagsläget, på lätt svenska, åsiktsbefriat. Objektivt och sakligt. Och så en vy, eller bild från platsen. Ganska intetsägande.
Här arbetar man billigt. Igenkännande, och konceptuellt. Utan inspiration och engagemang. Man var iakttagen. Kontrollerad. Körde sejfat. Inte för mycket och inte stötande.
Var hittar man spegeln av samhället. Var är informationen om samhället, om livsrummet som vi lever i? Och var hittar vi argumenten för att påverka samhällsdebatten? Var hittar vi politiska, ekonomiska, sociala och kulturella aspekter på samhällsdebatten?
