Staden bilbao börjar fyllas med storstadbesökare. Jag har sagt att om ett par år är staden en kosmopol.
Det finns mycket att säga om denna del av Spanien. Baskien som delas i två länder, frankrike och spanien men hålls samman av språket baskiskan. Ett isolatspråk som talas av en minoritet. Och detta får man som turist respektera.
Arkitekturen i denna stad visar en provkarta på alla stilar som europa haft under sin existens.
Det kanske var illa valt att komma från andalusien, där varje hus skall anpassas till omkringliggande miljö och allt skall hållas i en enhetlig skala och linjer skall understryka stadens framtoning.
För mig är kultur, baskerna hävdar att språket och kulturen är orsaken till regionenens särart, något som finns i vardagen.
Jag hade väntat mig att leksakerna skulle vara baskiska. Dockorna skulle vara mörkhåriga och ha mörka ögon och jag hade inte väntat mig plastleksaker. Jag hade förväntat mig att flaggor och standar med den baskiska flaggan var ett naturligt inslag i stadens miljö och jag hade förväntat mig en egen design i kläder och husgeråd.
Men där fanns burger king, iKEA och H& M. kulturen är folkdans och folkmusik, och de baskiska klangerna lever itne naturligt i alla musik.
Jag hade förväntat mig ett tydligare uttryck inom konsten och konsthantverk.
Men bilbao är inte ointressant. Jag tror att ynge generationen kan lära sig mycket om frihet, självständighet i samtal med olika boende, genom att vistas i denna allsidiga miljö. Och att deras samtal, de är mer diplomatiska än jag. Jag är för skarp. De är mer försiktiga, lyhörda och finkänsliga. Och tur är väl detta.
Men jag är övertygad om bilbaos värde som låt oss kalla det utbyte av tankar, idéer. Bilbao är kärvare än de spanska badorterna. Mindre tillrättalagd och mer rustik. Som podgorica i montenegro.
Vi glömmer lätt bort de europeiska självständighetskamperna , baltikum, irland, baskien och de andra, och vill gärna diskutera afrika och latinamerika. Det pågår många strider för självständighet lite överallt. I ryssland, i arabvärlden och inom grupper i samhället.
Men nu började staden fyllas, hotellen var ”completo” och bussen till LYON på onsdagen var ”completo”. Jag kände mig överflödig och valde att åka till Zaragoza i aragonien.
Och där hittade jag en ny tågstation. Jag säger att munchen tågstation är det bästa jag sett. Men tågkomplexet här var helt OK, faktiskt. Stort men inte vräkigt. Enkla material och detaljer av mer värdefull karaktär. Tåg, buss metro samsades med ett hotell och barer, caféer var uppdaterade och fräscha. För tillfället var det en lokal julmarknad och detta kan vara intressant för pendlare att köpa en lokalt producerad korv. Skinka eller ost till jul. Det var fantastiska livsmedel som dukades upp och gav en trovärdig inramning.
Från zaragoza gick tåget till tarragona. En liten stad vid havet.
Tåget var försenat trettio minuter. Och nu blev jag fundersam. Tarragona ligger nära barcelona, och jag kan tänka mig att et finns spanjorer som aldrig i sitt liv skulle vilja att deras barn växer upp i denna miljonstad. Man väljer att resa.
Och att en fredagseftermiddag sitta i tåget, som stoppar gång efter annan för att man är försenad.
Trettio minuter en fredagskväll och kanske har barn som väntar i en barnpassning är inte acceptabelt.
I mörkret for vi fram och stannade även i byar, och man kanske kan sätta upp en lampa och ett slags vind- eller regnskydd i dessa asfalterade plättar som anses vara stationer.
Bedrövligt. Ut ut mörkret kom svartklädda frusna gestlater som väntade i mörkret på att tåget från zaragoza skulle tuffa in på den asfalterade fyrkanten.
Och även om man är bybo kanske man någon gån har en tid att passa i den stora staden. Och det finns inte universitet i varje by. Jag vet inte om unga människro åker skolbuss i spanien men man borde skapa en plattform för rättvisa i denna avkrok av spanien. Vi befinner oss nu i katalonien. Lantlig idyll folk är vana att ta saker och ting med ro. Det ordnar sig.
I sakta mak tuffade tåget fram och en utklädd väktare fick hålla ordning på två tanter två farbröder och så jag. Det var väl roligt att få klä ut sig. En lite lustifikation en fredagseftermiddag. I mörkret. På perrongen. Det regnade.
Sedan behöver inte alla byar ha zaragonas dimension på sin station. Den är gigantisk, men man kan väl antyda att et är en station.
Personligen skulle jag ha starka funderingar på arbetskraftens sammansättning. De är lite för lättstyrda för att passa min smak. Vill gärna hjälpa en kompis på arbetstid, eller vill göra sin egen person betydelsefull genom att skapa friktion. Man lånar gärna in utomstående som i sin enfald svara fel på frågor rörande tågtider och toalettplacering.
Hur fungerar försäkringar om det händer något med dessa skojfriska tilltag. De gäller inte. Och se det blir dyrt det.
Att turista i spanien idag, jag har inte varit på öarna, jag har inte varit på malaga. Men det känns lite trött, det är få nyinvesteringar. Utan man erbjuder stadspromenader och besök på stranden och i staden parker. Och detta känns lite för välbekant om man inte har ett specialintresse för spanien.
Kanske många läser spanska, eller lär sig att dansa. Eller som jag ville se arkitekturen. Men som semester för rekreation och inspiration fungerar det inte.
Hotellen är över huvud taget i ett personellt förfall. Personalen har tagit sin egen betydelse till en helt ny nivå. Och man gör som man vill. Och detta är inte intressant.
New york säger tidningen är det nya semestermålet och jag tror det är tidens melodi.
Jag gillar lettland, men för yngre generationen som vill skapa sig en egen bild av verkligheten anser jag att bilbao är värt ett besök. För äldre också, men för unga generationen är det intressant. Ett stycke europa som speglar och ifrågasätter det traditionella europa och dess konserverade åsikter, värderingar och attityder.
