fredag 23 december 2011

reflexion> resetid

Personligen väljer jag långfärdsbuss framför tåget. Men jag inser att det är olika sätt att färdas.

Bussen är mer privat på något sätt. Sätena är vända åt sammma håll. Bagaget är under och man sitter och tittar ut genom fönsret. Ingen springer omkring. Och det finns inga vattenflasautomater som ska provas. Någon går på toaletten men i övrigt åker man fram och i rörelsen kan man fundera på olika ting. Man kör inte bussen. Det finns en chaufför, och det finns en bussvärd. Och så sitter man där och kan tänka över olika ting. Man kan planera, organisera eller bearbeta.

Man kan kalla det att ha själen med sig.

Tåget, oavsett om det är Renfe eller TGV eller ICE eller X2000. Bagaget får aldrig plats. Folk springer omkring och helt plötsligt skall man äta, dricka och gå på toaletten ideligen. Det är störningar hela tiden. Och man skall sitta mitt emot varandra och stirra dumt överallt utom rakt fram, för man vill egentligen inte ha kontakt med den som sitter mittemot. Det är inte privat. Och tågstationerna har , eller skall ha samma system, samma skyltar och samma information. Men det fungerar sällan så. Tågstationer är av olika kvalitet, olika ålder och personalen har olika arbetsvillkor. Man känner sig otillräcklig. Om man är västeuropé. I alla fall gör jag det. man reser i spaniens Renfe, och de nya stora stationerna är moderna funktionella och tågen är ergo dynamiskt utformade i modern funktionell design. Men avviker man från de stora linjerna hälsar historien på, som en våldgäst. Det är ett orättvist system. Liksom inbyggt i systemet av land och stad. Och det var ju inte meningen.

I Frankrike, visst TGV är skojigt med orange och lila stolar och TER har fräschat upp designen, men känslan av orättvisa kvarstår. Personalen vimsar runt i mörkret på de ålderdomliga stationerna med otillräcklig belysning på alla perronger, i grå kostym och röd skärmmössa. Det är beklämmande.

Och är detta resenärens fel? det känns så. Och så känns det gamla europa, trögtänkt och tänker bara halvvägs och kommer på i efterhand att l belysning vore väl bra.

Och man kan säga. Vi håller på. Vi håller på med vadå.

Vi ska inte jämföra med USA.s järnvägar som byggdes under 1800-talet, eller transsibiriska järnvägen . det vore fel, det vore cyniskt. Och cynism håller vi inte på med i europa. Vi är civiliserade, har god ekonomi samt en moral och en kristen grundsyn.

Och så sviker man arbetarklassen, dels som resenär och dels som personal. Och man kan till och med tillåta sig att ta in outbildade vikarier, bara för att skoja. Vem önskar detta. Vem går igång på att få köpa tågbiljetten av en polsk, dum blondin ( till exempel). Och har vi skapat tågsystemen för att denna polska intelligensbefriade blondin ska ha lite roligt. Prova på. Jag vill inte ha denna osäkerhet inom statliga och privata tjänster. Jag skiter i denna polskas glädje eller sorger. Det är mig komplett likgiltigt om hon kommer från ett annat land, ska lära sig ett nytt språk. Jag ville inte se outbildade människor, vare sig i biljettluckan, klippandes biljetter, eller körande tåget. Detta är europa, arbetarklassen har alltid strävat efter att göra ett gott arbete. Och i detta kan man förhandla om lönevillkor, arbetsförhållanden och barnomsorg. Denna lakej går under i lön, fjäskar in sig i en krets där hon inte hör hemma. Och detta kan man inte acceptera. Det är möjligt att detta är ett normalt beteende i Polen, men inte i europa. Och vem ska lära invandrare hur en europeisk arbetstradition är? Vem ska lära en invandrare hur man sköter sitt arbete i Europa, utan inblandning av andra länders kulturella skillnader? Och hur ska man kunna skilja på en thailändsk tågsystem och ett svenskt tågsystem. En liten ledtråd kan ju vara loggan på tåget. Står det SJ så är det Sverige. Det ger en liten ledtråd om vad klockan är, vilken dag det är och vilken tidszon och vilken klimatzon som avses. Och står det SJ sår det svenska staten som är arbetsgivare och man är statligt anställd av Svenska staten, och det är inte samma sak som att man vill prova på. Mänsklig dumhet, vid vilken punkt förstår individen själv:

Jag har gjort bort mig? När kommer den tanken in i huvudet? Och hur kommer den tanken in i huvudet? Genom en interaktion med omgivningen eller genom att söka i sin privata erfarenhet eller i den kollektiva kunskapen som finns i samhället. Och om man inte tillhör samhället, eller arbetarklassen. Vad händer då? När förstår man att man inte är kompetent, att arbetsuppgiften är ohanterlig för en amatör. I ett tågsystem.