Under min tid som fritidspedagog, under tio år i en förort hände det ofta att människor kom fram och frågade saker.
Kommunal barnomsog är inget privat. Man får alltid komma ihåg att man är en kommunalarbetare. Och i dessa informella samtal fick man ofta svara på frågor runt verksamheten, det var aldrig så att folk frågade om enskilda barn, aldrig. Utan man fick beskriva verksamheten utifrån den läroplan man hade, och ofta utmynnade samtalet i en historisk analys. Personen hade barndomsminnen att berätta eller också kunde personen beskriv a hur man gjorde i en annan stad i en annan kommunal barnomsorg. Detta är informella information och som personal anser man att detta är en naturlig dela av arbetet. Man skapar ett förtroende för kommunal verksamhet.
Men markerar att man inte är intresserad av att prata om enskilda barn i ett informellt samtal. Det gör man inte som utbildad svensk barnpedagog, eller diskuterar kollegor. Detta kallas skvaller och det finns dem som ägnar sig åt detta på arbetstid och på fritid. Andra kategorier.
Jag surfar mycket och uppdaterar och nu var jag inne på folkhögskolor, och finner att förorter har stödnätsprogram. Detta gäller kvinnor. en slags kvinnokurs.
Och upptäcker att de mer lantligt belägna skolorna inte har detta. Varför?
Jag mailar till en lantlig folkhögskola och introducerar denna skillnad.
Och jag förväntar mig att denna skolledare skall surfa på nätet och se hur skillnaden emellan förort och lantliga skolors uppbyggnad ser ut, men får till svar
Jag kan inte ta till mi detta, jag vet inte vem du är?
Och här har folkbildningen och arbetarrörelsen hel smackat in i bergväggen. Här finner vi en människa som satt sig på höga hästar. Här finner vi en människa som helt är inne i en egen verklighet av privilegier.
Här finner vi en männisak som utan betänkligheter börjar sortera människor, och inte information.
Och då har vi lämnat jämställdhetens, neutralitetens, och förbud emot diskriminering och hamnat i en slgas machokultur.
Här har vi inte längre yrket, utveckling och skolansrykte framför sina ögon, utan bär sin egen betydelse.
Jag vet inte vem du är? Detta är inte svenskt. Detta är inte folkbildande, och detta är inte en skolledares uppgift att ha en personlig kontakt med sin omgivning. Det får hon sköta på fritiden.
Denna kvinna kan inte tänka att det finns kvinnor i hennes närhet, som behöver en kurs. Denna kvinna kan inte se att så sent som 2011 fick saudi kvinnlig rösträtt och att det fortfarande 2011 finns kvinnor som förvägras högre utbildning på grund av religiösa och kulturella restriktioner.
Denna kvinna skall verka för folkbildning. Vad har man för folkvett i sverige?
Om jag mailat denna person privat och påpekat att hennes hårfärg var vacker. Hade jag då varit godkänd.
Jag mailade till hennes arbetsplats. Detta innebär att det är en officiell, formell synpunkt att det finns kvinnokurser i förorternas folkhögskola men inte i de lantliga och man kanske skall titta på detta, då det kan synas märkligt i ett större sammanhang är vid kaffepausen. Att det verkar lite omodernt, att det verkar lite som om man isolerat sig från verkligheten. Att man på något sätt anställer personal som enbart passar in i klubben. Folk man känner, det kanske rent av är en kulturförening som bedriver skolan. Det kanske inte är en folkbildande och förberedande kurs för högskola och universitet, med en standardiserad utbildning inom europa och man strävar efter en studentgrupp som läser utomlands. Man kanske vill ha sin lantliga grupp människor, som går på skolan och trivs med varandra.
Folkhögskolan i sverige är pinsam. Folkhögskolan i Sverige har helt isolerat sig från samhället i övrigt. Man vet inte vad som krävs av eleverna i framtiden. Man har aldrig hört talas om erasmusstipendier. Man har ingen aning om Bolognaprojektet. Och man har ett folkbildande syfte.
elefanter är exotiska, spännande företeelser, men en folkhögskola bör ha folkets förtroende. inte sant?
