Madrids befolkning kommer för alltid att ha en särskild plats i mitt hjärta. Efter åkturen sevilla – madrid, och landa på madrids bussterminal halvtolv en söndagkväll, i ett vakuum följd av uppretade sevillabor. Att ta kritik ingick i denna andalusiska kulturcentrum.
Och ett hjul på resväskan lyckades man ha sönder också, inför videokameror på bussterminalen. Alla busstationer är videoövervakade. Man måste komma ihåg detta. Likaså alla hotellkorridorer. Och under denna resa har det östeuropeiska blocket lärt ut tekniker i terrorism. Man klär ut sig till städerska och har access till rexväskor, och minsann skulle man inte öppna resväskan. Man får inte säga till i andalusien. Då gör vi så.
Man kan skrika. Man kan låta världen påpeka det olämpliga i att sälja dåliga tjänster, i den moderna världen med ISO som kvalitetsmärkning.
Och detta säkert tioåriga system för tjänstekriterier var fullständiga nyheter för andalusier, och östeuropa har inte ens förstått att de säljer tjänster.
Man leker.
Det hela var pinsamt. Och väl på madrids bussterminal gick en buss till santiago de compostella men var fullsatt.
Alltså var jag tvungen att invänta måndagmorgon. Emellan klockan halvtvå och halvsex var stationen stängd för städning och vaktpersonalen hade möjlighet att planera och organisera sitt arbete.
Och där stod vi i natten. Att jag med trasig resväska skulle börja traska runt i madrids gränder var helt otänkbart.
Och vi får väl anta att taxichauffören skulle ha svårt att hitta i madrid enligt baltiskt maner. Så vi stod ett tjugotal existenser med varierande bakgrund. Och vad gör man för att hålla värmen. Det var lite olika, men mycket cigaretter blev det. och ingen tiggde cigaretter, och ingen stal cigaretter. Halvsex fick vi komma in, och nu började den mångkulturella teatern. Madrids starka kvinnor bredvid vilsna berber. Förortens unga män defilerade och erasmustpendiaterna hade köpt över-knee-stövlar och modellandet bland oss slödder. Som en gåva från gud svepte de fram bland bänkarna och snörpte med munnen över de olika förpackningssystem som presenterades. Tejp och plast, rutiga plastkassar och ikeapåsar. Det blev värre och värre. Och de kontrollerande studenter av kvinnligt kön, fick svårare och svårare att hålla masken.
Förortens barn, uppfostrade i hemmet av fadern i teoretisk och praktisk kultur, de är de moderna överlevarna.
Här håller man sig alltid i fysisk och psykisk trim. Man använder de fyra sekunderna för att etikettera folk, och här handlar det om små nyanser för att platsa på inne och utelistan. Och det handlar om anpassning, flexibilitet och attityd mer än postordermoderna kläder. Förortens barn vet allt om trender och vill inte se kylskåpsrester, man vill se det som komma skall. Eller också om man inte är intresserad, skall man koda upp det och vara diskret, praktisk och funktionell. Så diskret att man försvinner i en grupp på två personer. Och i denna klubb ligger sevilla långt efter, tro mig.
Det hela var en uppvisning av högre skolan i minglandets ädla konst. Och alla som var där trivdes.
Klockan sex öppnade caféet och under en timme sålde personalen säkert trehundra koppar kaffe och de churros som man äter till frukost. De hade ett tempo som var imponerande. Och kön växte. Alla skulle ha kaffe på busstationen.
Madrid är en kosmopol, metropol. Mycket folk och många trender konkurrerar om livsrum. Så från mitt tillstånd vaknade sakta livet i mig.
Jag hade ätit dåligt under en tid och druckit ännu mindre. Jag var ganska smutsig, oren. Och totalt utan överlevnadsinstinkt. Men beslutade mig för att ta den strama linjen.
Stod ute i fyra timmar i natten. Använde den offentliga toaletten, och kaffeautomaten för att komma igång. Drack mina två liter vatten åt mat och köpte till slut biljetten express till Salamanca. En universitetsstad i mellan Spanien.
Jag var för obeslutsam för att kunna ha glädje av Madrid. Det betyder inte att det är ointressant. Men jag visste att jag skulle vara för färgad av besöket i Marchena, en by i Andalusien där den spanska kulturen är när den är som bäst. Invånarna är allmänbildade, har struktur på tillvaron och kvinnorna är starka, vackra och har självförtroende. De är absolut inget familjens städmaterial utan har egna åsikter och egna behov. Barnen var trygga, balanserade och charmiga. En trevlig by där man kan hyra semesterlägenheter. Och byn har en tydlig social kontroll och ett tydligt socialt skyddsnät, och får bli min referens för spansk kultur och livsstil.
På madrids busstation fick jag sakta åter fotfäste, och kunde strukturerar upp min tillvaro.
Och jag fick många nya infallsvinklar och nya perspektiv på det vi kallar livsrum, livsvillkor. En nyttig stund i livet. Ett viktigt ögonblick. A magic moment.
