Man river kvarter
Jag sitter på ett hotell i utkanten av malmö. En stad som expandera. Man bygger i västra hamnen. Man bygger nya bostäder, man bygger nytt konserthus och man har ett samarbetsprojekt med köpenhamn runt denna del av östersjön.
Man såg på TV konsekvenserna av olyckan i mexico. Och malmö samarbetar med kötenhamn för att utan allt för stora miljökonsekvenser göra hamnen till en levande arbetsplats.
Om detta var tysklands stora städer hamburg, berlin eller frankfurt skulle man riva hela områden för att bygga stora höga komplex i stål och betong. Orsakerna kan vara många,
att man investerar innanför tullmuren EU. Att man vill skaffa sig kontroll över en stad, eller att man vill ha inflytande i staden.
Här i malmö satsas stora summor på kultur. Man har gratisspelningar under sommarhalvåret, man har projekt på konserthus, i hamnen ligger en ny dansteater.
Och man svarar emot den urbaniseringsvåg. Ensamstående unga ensamstående män, utan utbildning och med främmande språk som modersmål. Denna inflyttning som har sitt ursprung i malmöfestivalen och så blev man kvar, för kulturen. Och malmö svarar på denna signal.
Man är intresserad av kultur, och vill bo i malmö. Man är ung och har utländsk bakgrund och vill bygga upp något i sverige.
Och var tas dessa kulturpengar ifrån. Skattemedel, och vilken sektor får då mindre pengar till sin verksamhet. Är det barnomsorgen, skolor eller är det sjukvården.
Och denna investeringsboom av utländskt kapital. Om man investerar i bostäder vill man ha en fungerande infrastruktur. Och man vill ha en social service, försäkringskassa, skatteverk, och en polismyndighet som är korrekt, kompetent och kan sitt yrke.
Och så läser vi kulturdepartementets beslut om barnkultur.
Barnkultur som tillväxtmotor i samhällsutvecklingen
Regeringen fastslår att:
Barns och ungas rätt till kultur innebär både att få uppleva professionell kultur av hög kvalitet
och att ha goda möjligheter för att utveckla sitt eget skapande. Att skapa, få uttrycka sig och ta
del av andras skapande ökar vår förståelse av oss själva och av omvärlden. Det bidrar till
reflektion och kritiskt tänkande. Att lära känna kulturarvet och förstå historiska sammanhang
stärker identiteten och ger perspektiv på tillvaron. Det är viktigt att den unga generationen har
de redskap som krävs för att möta morgondagens behov. (Kulturdepartementet, 2009 b, s 1).
Och nu börjar begreppet kultur få en mer komplex innebörd. Barnkultur och amatörkultur och professionell kultur.
Och investeringar. Utländsk kapital investerar i malmö. Det är inte otänkbart. I detta land har man en frisk arbetskraft och en sund ekonomisk politik, och en miljölagstiftning som gör att landet är intressant.
Och så har vi områden som enligt malmös politiker förslummas. Möllevången heter ett. Man vill inte ha bostadsrätter. Vad vill man då ha? Att hela området rivs för att bygga ett kontorskomplex i stål och betong, så utländskt kapital får inflytande innanför eu.s tullmur. Är det detta man vill.
Malmö har av tradition en stark arbetarrörelse. En stark fackföreing och starka argument. Men argumenten börjar tunnas ut. den starka arbetarrörelsen som var en förhandlingpartner emot kapitalet har en svag röst. Den motarbetas av unga ensamstående män som vill ha kultur.
Och detta odefinierade begrepp kultur. Vems kultur. Och kan man tillåta sig att barnomsorg, skolor och sjukvård eftersätts för att få denna odefinierade kultur? Tydligen.
Kvinnan skall vara hemma, och ta hand om barnen. Det är inte modernt.
Det finns självutnämnda rebeller här i malmö som talar till folket. De finns i möllevången, och de finns i rosengård. De tycker saker. De har dålig uppfattning om samhällets konstruktion och samhällets spelregler men de tycker saker. Vad händer om dessa områden blir kontroskomplex i glas och betong.
Jag sitter här på ett hotell i utkanten av malmö, och har rest i österuopa, frankrike, tysklans och spanien. Tre olika delar av europa. En världsdel som idag har en finanskris.
Dessa regioner har helt olika ekonomiska system, och de har olika dagstidningar och egna tvkanaler. Men alla nyheter i dessa medier köps och styrs av mediabolag. Som riktar informationen efter de signaler som ges av läsaren, arbetaren.
Och jag reste, låt oss säga att vi tog följe med journalister i europa. Och vi pratade. Vi tog in på samma hotell och vi visade varandra hur europas arbetskraft är sammansatt i dag 2011. En del av arbetsmarknaden. Inom tjänstesektorn, hotell och restaurang.
Europa är inget ekonomiskt centrum på något sätt. Vi är en perifer ekonomi som genom våra internationella relationer får del av kakan.
Och att som outbildad ensamstående ung man med invandrarbakgrund börja ha åsikter om hyror, elräkningar, livsmönster för svenska kvinnor och skolundervisning och detta i ett jämförande perspektiv med hemlandet. Det är inte acceptabelt.
När dessa kulturkonsumenter dessutom går in i administrationen och har åsikter om utbetalningar från försäkringskassan och skatteverket etc.
Då har vi en situation som kallas, inte maffia, utan något mycket större. Och det kallas makt. Ekonomisk makt. Sverige har en liknande situation i göteborg. Man vill ha kultur. Men itne barnkultur och inte opera och ballett. Man vill ha kultur på gatan och i en kulturlokal, som betalas med skattemedel.
Om detta vore tysklad skulle flera av de bostadsområden som finns i dessa städer jämnas med marken och man skulle bygga stora skyskrapor i glas och betong. Det är företags- och finanskulturer.
