Spanien är linjernas land.
Om jag vad daghemsfröken i Andalusien skulle mycket tid ägnas åt promenader, där barnen skulle få en mycket hög kunskap i arkitektur, och det skulle bli mycket svårt för familjen att köpa hus. Man skulle ha en mycket kräsen expert i familjen.
Spanien som hantverkstraditionens land. Om vi tar kakelsättaren som har en naturlig del i konstruktionen av spanska hem. Där dekoration i tradition är ett naturligt inslag i arkitekturen och den får nog anses vara stilbildande för vad man tycker är vackert och vad man tycker om.
Dessa kakeldekorer skall vara igenkännbara och de skall utformas enligt vissa stilideal. Och detta har man intuitivt. Man vet hur det ska se ut. och att anpassa sig till detta som yrkesman kräver en stor kunskap om tradition, samhälle och yrket. Och allt dessa sker, helt perfekt.
Det andalusiska landskapet är mycket mångfasetterat och ingår självklart som en viktig del i andalusierns liv. Olivodlingar, den röda jorden, bergen, havet och husen. Detta är viktigt och en självklarhet för andalusiern.
Den moderna tiden i en naturlig linje från historien. Andalusiern har inget behöv av att revoltera emot historien, man ser inte, som i andra länder, inklusive sverige i strukturomvandlingens tidevarv. Rivna områden för att skapa något nytt. Man håller skylinen i en rimlig nivå och låter katedralens torn toppa.
Språket anses vara en levande organism, där uttryck och nya ord kommer och går med en svindlande hastighet. Full jämförbart med dagens graffittimålningar. De uppstår man ser och de målas över, och en ny bild uppstår.
Att använda språket på liknande sätt kan ha sina fördelar, men också nackdelar. Att använda språket på detta sätt, ger en människa som observerar, formulerar och beskriver verkligheten och gärna med en underton av ironi. I ett samhällsperspektiv kan detta ge en människa som ser sig som betraktare av verkligheten, man kan inte påverka det som sker utan endas ironisera över verkligheten.
Jag har tidigare exemplifierat detta med sophantering och leveranser i sevilla.
All sophämtning sker under de tidiga morgontimmarna, detta är stressigt och soptunnor hamnar gärna i färdriktningen. Vid gryningen kommer leveranser av dagligvaror, tvätt leveranser, brödleveranser och dessa får sin arbetssituation störd av tidigare verksamhet. Samtidigt sover medborgarna som skall rätta till soptunnors placering. Och att lösa detta emellan människor som aldrig möts, tar tid och det stör lite till och lite till. Detta är inte bra. Det tar kraft och energi från servicenivån. Och det bara uppstår. Det blir så.
Och har man då en språklig attityd att man ironiserar över detta, istället för att analysera fram en lösning, ger man förfall och sämre servicenivå en grogrund.
Hotellen har den attityden.
Om jag i mitt resande har en privat vattenkokare och dricker pulver kaffe, är detta inte ett uttryck för att jag är snål. Det är för att jag vaknar tidigt. Klockan fyra på morgonen finns inga caféer öppna och att kaffemaskinerna ofta är ohygieniska, samt att kaffet är svagt, för att baristan inte klarar av att byta ut bönorna.
Och nu får svenska turister en klang av snåla, och att man skall plocka pengar av dem. Och Sverige anses som ett snålt och lite fattigt land. Utifrån en privat vattenkokare. Detta är ohållbart. Hotellpersonalen har över huvud taget inte med de privata tillhörigheterna att göra. Man har sin vattenkokare, och detta är privat. Det är inget man behöver diskutera i kamratkretsen eller stjäla för att studera vad som händer. Det är oförskämt, och man har överträtt en linje av anständighet. Och detta gör man i flera länder. Svenskar är absolut inte snåla. Men vi är kvalitetskänsliga. Vi betalar inte gärna för dåliga produkter och tjänster. Vi är inte i regel impulsiva i våra aktiviteter och inköp. Och vi beskrivs av invandrare som bosatt sig i sverige som utger sig för att vara observatörer och informationer till övriga världen om våra livsmönster och våra traditioner. Och gärna med en ironisk överton. Och detta blir fel, och är dessutom olagligt. Men det accepteras för att dessa människor inte är bekanta med formellt språkbruk. Man låter det passera, för att de förstår inte bättre, som små barn på kalas. De ska ha roligt.
Och ur detta kan vi hitta argument till universitetets erasmusstipendier och Bologna projektet.
Men först skall jag ägna en stund åt ekologi.
Jag har tidigare påtalat en viss avundsjuka i den ekologiska politiska nivån. Här samsa vindkraftsparker och solpanelsområden med det vardagliga livet i andalusien. Renfes tågstruktur är praktisk och funktionell. De stora vägarna är förnämliga och långfärdsbussen ett utmärkt alternativ till den privata bilen. Man har satsat, som jag anser helt korrekt. Energi och kommunikation. Och inte som i Sverige grottat ner sig i färg på återvinningskärl och loggan på sopbilen. Och matchande arbetskläder. Utan strukturerat upp den ekologiska satsningen i en politisk struktur. Politikerna har tagit sitt ansvar och arbetat som det är tänkt.
Om man nu placerar andalusien ett europeiskt perspektiv. Allmänbildning möter vetenskapligt arbete.
Vi har genom Bolognaprojektet en standardisering av kunskap. Detta för att öka rörlighet bland studenter. Och allmänbildning vad är det?
Man kan sin historia, men på vilken nivå. Lokalhistoria, nationell historia eller världens historia. Och vilka avgränsningar skall man göra. Istiden gav denna region detta specifika landskap denna specifika topografi eller här växer det kaktusar och vi har vita berg.
Och varje universitet utgår från att eleverna har vissa grundläggande basfakta aktuellt. Landets lagar, regionens industriella eller produktiva sektor, hur skolsystemet är uppbyggt. Och här uppstår problem.
Vi har i sverige, unga människor som har bra betyg, men med en social kompetens som vilar i ett vakuum. Dessa unga männsikro har ingen eller liten resvana. De har i föreningar forslats runt i olika miljöer som tillrättalagts för dessa människors trivsel. De är barn, de ska ha roligt.
Eller de har vistats i gruppkonstellationer där utomstående har bevakat deras specifika intressen. Detta kan leda till att de anser sig ha rätt att säga sin åsikt om allt, utifrån sin självcentrerade världsbild, men har ingen acceptans för att hör annat än positiva åsikter om sin egen person. Och detta är en falsk bild av verkligheten. Detta ger en människotyp som är farlig. Detta kan i extrem fall leda till som i kroatien.
” jag betalar för en lägenhet och ägaren säger en sak till mig, och samtidigt en annan sak till omgivningen. Jag hade krävt att få bo där, och ägaren ville egentligen inte hyra ut lägenheten men vågade inte säga nej. Detta var inte sant, men detta uppmärksammas av omgivningen och man blir otrevlig, ger dålig service och till och med går in i lägenheten och förstör mina tillhörigheter, och häller ogräsgift i kastrullerna.”
Och detta kan liknas vid den förkunskap man har om det nya landet där man skall vistas ett år och studera. Detta är inte allmänbildning, det är fördomar, åsikter uttalade i ett sammanhang utan historisk, politisk eller socialt sammanhang, en marängport, och med detta kommer elverna till den nya studieorten och det är självklart att det påverkar utbildningens syfte.
Det är självklart att eleverna automatiskt fokuserar på det man har hört och söker bevis för att så är det. detta är unga människor, många utan erfarenhet av samhällsanalys eller politisk analys. Och när man som i kaktusarbetet från uppsala univesitet , anser att detta är inte en beskrivning ur en allmän blomsterbok, utan vetenskapligt arbete i sverige så om man kommer från andalusien så har man resan en bild klar av vad som krävs på sveriges universitet, och man anpassar sig till den nivån och sköte sitt privatliv, fester och studentikosa upptåg på sin vistelse i sverige.
Är detta tanken med stipendierna. I så fall har man en kunskapsplattform som liknar nattgammal is, och europa kan enbart tävla med u-länder där kulturella och religiösa restriktioner styr arbetets organisering. Och här har europa en vändpunkt i sin roll som faktor i maktens korridorer.
Natingen har man en plats, en position här eller också har man det inte.
Och sverige har själv bäddat för den skolsituation som råder i landet. Man har under årens lopp naggat i kanterna på kvalitén. Man ser spanskspråkiga daghem där personalen kräver ett solarium, ett utrymme som skulle användas till enskild planering, samtal med föräldrar och arbete utanför barngruppen. Och anser det är en mänsklig rättighet att kommunen betalar elräkningen, och motiveringen. Man skall vara fräsch. Det är kulturellt.
Man väljer en outbildad lärare, som barnen tycker om för han är rolig. Kanske han kan vissla eller spela gitarr med en tändare. Det står inte i en enda arbetsbeskrivning att läraren skall ha en clownutbildning. Däremot står det uttalat att man skall ha adekvat utbildning, och var tog den innebörden vägen? Var tolkas den i ett historiskt, politiskt och kulturellt perspektiv?
Hur den andalusiska skolan är uppbyggd kan jag inte svara på. Detta var inte mitt syfte med resan. Men jag har förstått att dialogen är en informationsbärare i det spanska samhället. Man diskuterar gärna olika ämnen och fenomen i sin närhet. Det informella samtalet är en mycket viktig del av informationen i det spanska samhället. Och detta samtal har flera dimensioner. En språklig dimension, där uttryck och fraser uppstår och försvinner därför att språket lever.
En innehållsdimension. Man beskriver olika fenomen i sin närhet, och diskuterar konsekvenser och hur dessa fenomen uppstått, och upprättar här en acceptans för att det sker.
En kommunikationsdimension. I samtalet en fysisk närvaro i samtalet, samtidigt en psykisk frånvaro, då man planerar och organiserar nästa två timmar. Man lyssnar med ett halvt öra, registrerar men analysen uteblir eftersom man håller på med andra saker i sin hjärna. Och så fungerar det. och i inget samtal ifråga sätts sättet att agera, hur man diskuterar och varför.
