Bussen från salamanca till bilbao tog ca fem timmar. Och naturligtvis när vi nådde Pyrenéerna hade mörkret infunnit sig, så alla vackra bergstoppar förblev obelysta.
Vi fick se ALSA:s instruktionsfilm om hur man åker buss tre gånger. Den var mycket pedagogisk.
I enkelt uppbyggs bilder och sparsmakat med text fick vi se
Det här är en buss
Det här är ett hjul
Det här är ett ALSA kontor
Och det här är en passagerare. Passagerare sitter i sätet och har säkerhetsbältet på sig.
Det var bra.
Vi fick veta var nödutgången fanns, brandsläckare och glashammare. Dessa instruktioner skall ses som att du skall inte ta med dig brandsläckare och glashammare som souvenirer. De är skyddsutrustning vid fara.
Det kan vara svårt att som invandrare eller turist att förstå detta. Men jag som är turist och pratar begränsad spanska hade fullt utbyte av hur man åker buss i Spanien och tänk, det var som att åka buss i Frankrike, eller Sverige, eller Södermanland eller forna jugoslavien. Det var samma princip.
Och empirin säger så är det att åka buss en längre tur än inom staden.
Och alla passagerare visade fram sina biljetter.
Livbojen, denna skyddsutrustning som vi i Europa har bestämt skall sitta tillgänglig för eventuell fara. När ska vi få se hur den används. Och hur den replaceras efter användandet i en instruktionsfilm.
Jag vet inte hur många vandaliserade, tomma livbojsställ jag sett under mina resor längs kusterna. Den lilla människan skall ha en leksak.
Hur leker man med en livboj och hur länge varar den leken? Fem minuter kanske. Man skall testa.
Här i bilbao skall jag försöka hinna med ett besök på Guggenheimmuseet i staden. En spektakulär byggnad som är en turistattraktion. Museet innehåller modern konst.
Och där har GP:s resereportage inte varit. Märkligt.
