På bussen emellan sevilla och madrid sändes på bussen en fotbollsmatch på TV. Troligen inspelad, och sändes på internet.
Matchen som sändes var en match emellan sevilla och mallorca, och mallorca vann. Det som var fascinerande med denna match, var kommentatorns språkliga konvention. Man får anta att denna nationella företeelse var av den karaktären att spanien skulle vinna. Och det gjorde de. Och det var ju tur för annars hade nationalkänslan fått sig en knäck.
Det som man kan ha åsikter om var kommentatorns användning av språket som verktyg. Där man använder sin yrkesskicklighet för att dels kommentera matchen, spansk fotboll liknar den italienska spelstilen. Det händer mycket på planen hela tiden. Spelarna är publikvänliga och snabba.
Och så var även kommentatorn. Han refereade matchen, han hade analyser av samhället och han kontrade på olika uttalanden som skett av oinvigda och utomstående. Han påpekade det olämpliga i att uttala sig om saker som man inte har en aning om och att en källa skall vara säker och kontrollerbar. Att tredjehandskällor inte är acceptabelt. Och han använde fotbollen som bild för att förklara det hela. Så märkligt. Hur kunde han veta att hotellpersonalen i andalusien hade ägnat sig åt skvaller på arbetstid istället för att sköta sina arbetsuppgifter. Hade de skvallrat i arbetstelefonen, hade de mailat på hotellets dator. Hade filmerna från övervakningskameror i hotellet visats för journalister.
Jamen självklart, när man tänker efter så visst är det så. Precis som i frankrike och precis som i östeuropa, i balkan och baltikum. Journalister ser och läser och hör vad som skrivs på arbetstid, på hotellets arbetsverktyg. Och skapar sig en bild av den grupp i samhället som möter turisterna. Landets ”first face”. Och man skapar sig en bild av den information som detta urval av befolkningen vill ha för att kunna göra ett första intryck på en människa från främmande land. en människa som man antar har internationella relationer, som har en kulturell förankring i hemlandet och som har ett maktspråk i hemlandet.
Och spansk media, tv och tidningar får svara på dessa signaler, matcha. Och det blir mycket av musik och bild. Enklare underhållningsbilder och enklare musik. Informationen skall vara lättillgänglig. Bara att trycka på en knapp och byta bild, som att byta fönster. En spänning. Informationen skall vara spännande, det skall vara spännande att öppna tidningen, innehållet är inte intressant och det som står där, man behöver inte veta varifrån det kommer. Det ska vara spännande.
Det ska vara spännande att sätta på TV:n. Man vet inte vad som dyker upp på skärmen. Vi får anta att journalisten har en åsikt om arbetskraftens sammansättning och intelligens, en åsikt som inte redovisas i media utan delges vänner och kontakter utomlands och i andra branscher. Elektrikerbranschen till exempel i sevilla. Och hotellpersonalen lever i sin egen lilla privata konstellation av ett hemligt förbund. En hemlig pakt som stöttar varandra. Och terroriserar gästerna. Man har sönder en mugg, man säljer en dålig tjänst. Och man tror att man är säker. Och det är klart att man är säker, man ska ha roligt, som små barn på kalas. Man klär ut sig, man provar en främmande säng, man provar smink och man provar skor. Som på ett föräldrafritt kalas för sjuåringar. Ensam hemma. Och detta är den bild vi kablar ut i världen. Sport, matlagning, inredning, makeover och kärlek. Alla serier om intriger, otrohet och svek. Så lustigt att man kan svara exakt så som folk lever. Hur kan det komma sig?
