Under mina långa resor i europa har jag haft två livlinor. Busschauffören och skrivandet på svenska. Utan dessa två faktorer hade min erfarenhet blivit lite annorlunda.
Busschauffören är lika överallt. Oavsett vilket språk han pratar så är han eller hon, effektiv, lite barsk och skall ha biljett och bussen ser likadan ut i alla länder och det är ett igenkännande fenomen.
Och de har sina körtider, och så tänker man så här. Varför har man körtider. Man kan väl köra lite till, eller lite längre.
Nej. Börjar man att skjuta på gränserna så fortsätter man. Nu kör busscahuffören ett antal timmar och sedan byter man. Om man kör en extra timme, så kör man två extra timmar, och till slut har man chaufförer som kör dubbla pass och arbetstillfällena minskar och det blir en dålig service. Och detta vill man inte. Det man vill i europa är att det skall finnas en standard för busshållplatserna. De skall vara lika skyltade, innehålla samma service och ha samma tillgänglighet och vara avsedd för dagens bussar och dagens busstorlek. Detta är kampen. Inte att få billiga biljetter. Det finns en konkurrens inbyggd i denna bransch. Flera bolag på samma linjer och konkurrens med privatbilism, tåg och flyg. Passar det inte kan du cykla eller gå. Då är det billig. Pilgrimsvandra till santiago de campostella och möta gud, men gnäll inte över bussbiljetten.
Att sortera information kan vara lite trixigt om det står på kyrilliska bokstäver , och man inte pratar landets språk. Att sortera information kan vara lite trixigt om man samtidigt skall hitta vatten, någonstans att bo och hitta en citymap på dessa kyrilliska bokstäver. Här måste man vara kreativ. Och informationen är ofta så konstruerad. Att det finns inbyggda språkliga barriärer, eller personliga barriärer.
Bilden är den enklaste information. Den ger oss ett budskap. Toalett, övergångställe, buss osv.
Ett budskap fritt från tolkningsramar, från erfarenheter och fritt från värdering.
Språket är ett verktyg för kommunikation. Det finns olika typer av texter, som förmedlar olika budskap och har olika tolkningsramar.
Texten är en avgränsad information, sorterad och utvald. Man kan tolka en text, förstå och beröras.
Mitt skrivande skall ha
En form
Ett innehåll
En ton, en författarröst.
Formen har högsta prioritet. Hur man sorterar informationen, och hur man presenterar den. Första meningen , där avgörs om läsaren fortsätter eller väljer att göra något annt.
Första meningen.
Texten skall ha ett flöde. Om det finns hack i flödet är detta avsiktligt, för att man inte ska gå in i automatläsandet. Man ska ha en öppen attityd till läsandet, en koncetration.
Flödet skall vara så uppbyggt, att det finns citat, som man kommer ihåg. Texten skall vara så konstruerad att man skall läsa flera gånger och hitta nya citat eller nya tolkningsramar. Texten skall följa läsarens inre.
Texten skall helst tillföra ny information. Oavsett om man bearbetar en händelse eller om man söker nya fakta, nya perspektiv. Personligen har jag svårt med tidsfördriv. Det finns i diskarna en ny genre, skräck och spänning. Detta är tidsfördriv.
Formen skall understryka innehållet i texten. Och tonen anger hur texten skall tolkas. Är det för barn, för profeter, är den arrogant, ironisk eller undrande. Och kanske man kan läsa på olika sätt.
Och detta skall presenteras i första meningen. Tonen skall anges i första meningen.
Oavsett om jag skriver en övning: 1000 ord på trettio minuter, så skall det finnas en ram, en första mening och formen skall understryka ämnet. Det skall finnas ny information.
Eller om jag skriver en mobildikt i mobilen i stadsbussen på fem minuter.
Just i detta nu skriver jag.
Street
Graffiti
Det finns streetmode, gatans språk, stadens puls och detta skall jag överföra till text.
Väggar målas med graffiti. En grafisk bild i flera färger målad på en mur, uppstår, lever och uppskattas för att målas över och en ny kommer till.
Mina mobildikter, nedkrafsade i mobilen skal fungera på exakt samma sätt. De är privata, skall inte publiceras. Möjligen kan man lägga ut dem på en diktsajt för inspiration, för att inspirera och citera.
Tidsdokument. Jag försöker få ned tiden på papper. Denna tid, detta ögonblick i detta nu.
Jag skriver inga historiska romaner. Kanske i framtiden, men inte nu.
Jag pressar hela tiden för att hitta nya former.
Ett projekt heter waldimeranoveller. Det var en bro med sexton valvbågar som var vacker. Denne valdimera var en författare som menade att tonen och språket är en spegel av nationen av folksjälen i nationen, och detta var författarens uppgift att beskriva.
Kanske är det så. Men personligen skulle det var för begränsat att enbart skriva som en femtioårig kärring. Att tonen alltid skall vara en eftertänksam äldre dams förnuftiga stelnade visdomar som skuttar ur pappret. Det skulle bli tråkigt.
Jag skulle aldrig läsa något sådant.
Poesi
Novell
Reflexion
Miniblogg
Artikel
Detta är former, och de kan ha samma innehåll, de kan ha olika innehåll. Men de har en egen ton, beroende på ämnet och läsaren.
Och detta håller jag på med, dag efter dag. tjugoåtta bokstäver, som vi har i vårt alfabet och det är lika roligt varje dag. det är märkligt.
Jag ska skriva på engelska och franska efter nyår. Samma sak på tre språk. Det är en utmaning.
