Zaragonas tågstation. Reflexion över byggnaden. Under min resa i spanien får man intrycket att den infrastrukturella planeringen är genomtänkt och funktionell, praktisk med individens behov i centrum. I Zaragoza ställs allt detta på huvudet. Inne i byggnaden, som är gigantisk finns en riktning hur man styr användarna. Nedgång till tågen i ena ändan och uppgång i andra ändan. Kontroll av allt bagage för att undanröja alla möjligheter till terrorism. Och jag kan hålla med om att denna övertydliga arkitektur behövs. Spanjoren är ingen storstadsmänniska. Man vill gärna se sin egen uppenbarelse som betydelsefull. Har svårt att se hur man skall förflytta sig i det offentliga rummet för att undvika onödiga stopp och irritation. Därav arkitekturen.
Byggnaden är modern och funktionell, men omgärdas av borar och större vägar. Jag saknar cykelställ och parkeringsplatser till detta gigantiska komplex. Det finns enbart en busshållplats placerad i ena änden av byggnaden. Och hur man än vänder sig i detta, ger det ett felaktigt intryck. Pendlaren har svårt att komma till och komma från. Och även om man använder metron, som har en station inne i byggnaden, blir det onödiga promenader. Det finns en inbyggt i arkitekturen en känsla av översitteri, tanklöshet och att inte ta konsekvenser av det man satt igång, och ingen arkitekt arbetar tanklöst. Detta är det första man får lära sig när man sätter foten i arkitektskolan, att man bygger för trehundra år framåt. Varje pennstreck har en betydelse.
Så anledningen finns att söka i andra faktorer. Kanske arbetskraftens attityd. Kanske i stadens attityd. Vad vet jag?
Kaffeskörden i Brasilien har inte samma volym som tidigare år. Väder och vind har påverkat skördevolymerna, och detta på verka världsmarknadspriset. Pris på kaffe, olja och socker kommer att fluktuera den närmaste tiden, och har man nationella egen import, utanför EU kan priset variera.
En annan känslig bransch är mediciner, där priset kan fluktuera och lokala avvikelser kan förekomma i Frankrike, i Spanien och även i Sverige.
Från taragona gick tåget via barcelona till figueres. Barcelona är en sliten storstad som i det närmaste liknar östeuropa. Betonghus, utländska investeringar i kontorsbyggnader. Vägar och stadens bussar ger ett slitet och vandaliserat intryck och bostäderna är byggda i billiga material för att svara emot marknadens behov av billiga tillfälliga bostäder då man upplever barcelonas kulturliv. Och vi får anta att skolor och sjukvård följer samma linje. Och det finns en marknad för detta. Grupper i samhället med en attityd och en egen uppfattning om vad samhället skall innehålla. Och hur internationella relationer skall skötas. Man understryka gärna basen, botten och tar sig an dessa representanter i en anda av världsförbättrare, och detta sliter på olika kapital. Bostäder överbelastas, kulturlivet utarmas och infrastrukturen anpassas till invånare inte besökare, vilket ger ett överutnyttjande och de beräknade slitage och livslängdskostnader fungerar inte. Detta kallas kaos,
Och det finns olika teorier i dessa samhällen, även barcelona, om vad det beror på. Journalister, TV eller politiker. Att man själv som långtidsbesökare har en del i detta kan vara lite svårt att förstå, när man bara vill hjälpa barcelonas kulturliv till en alternativ nivå. Man musicerar i det mångkulturella samhället, och lagar mat tillsammans. Under enkla och billiga former. Man är liksom medveten. Den informella ekonomin hur är den beskaffad i barcelona. Man kanske skall kolla upp detta.
Hur ser hushållsbudgeten ut för den vanliga barcelonabon.
Del av inkomst till klädinköp, livsmedel, mediciner, litteraturinköp, och hur stor del av budgeten går till resor, etc. detta för att skapa en bild för marknaden om behovet i barcelona. Behövs kläder i barcelona? Hur pass modemedvetna är barcelonaborna?
